en af Ludvig Filips hemliga agenter skullej4 bafva !åtit sig belönas med 14:årigt fängelse-l: straff. Den 1; och 12 Oktober fortsattes ransakniogen . angående Huber. På dennes fråga förklarade vitt-. net Monnier sistnämnde dag, att han icke visstel, hvad 3an skulle tro, om Huber varit en agent åt Ludvig Filip eller ej; men att dock hans yttranden i Bourgcces icke gjorde detta troligt. Moulins berätj tade, a:t Monnier sagt för honom, att han ville be; tjena sig af Hubers bref för att rättfärdiga Caussidiå c, hvilken icke kunnat inlåta sig i sammansvärj-: ning c:c! en spion. Monnier anmärkte, att han al-! drig g Caussidiere del af dessa bref. Hvad Huber beträffade, så kunde han icke säga, om han varit spion åt Ludvig Filip eller ej. 73 Okt. började rättegången angående attentatet 13 Juni. En mängd folk hade skockat sig. anklagade, trettio till antalet, infördes om-! kring kan 44, och togo plats å dem anvisade bänka Vid deras sida stodo en mängd gensdarmer af det rörliga gensdarmeriet. De anklagades ankomst försrsakade ett lifligt intryck. En stor mängd åhörare helsade bekant på flera af dem. Flera fruntimmer på en läktare, slägtingar till de anklagade gjorde likaledes vänskapliga åtbörder. På försvarsbänken sis man folkrepresentanten Baune. Den höga doc tolens och juryns ledamöter inträdde klockan 7. il 42. De :irvarande anklagade uppropades och voro: På första bänken sittande: Chipron, försvarad af Armand: Andre, af Paul Varin, från Caen; Dufelix, af Bac; Lebon, af Wuillaumes, från Nancy; Baune. 2 Madicr de Montjau; Ianglois, af Aug. Riviere : Paya, af Detours; Bureau, af M. Bain. På 2 hinken: Commissaire, försvarad af Gombier, rjresentant; Suchet, af Thouret; Maigne, af Ducoux Lspeyrigre; Fargin-Fayolle, af Bac; Pilhes, af Jules Favre; Daniel Lamaziere, af Michel (de Bourges ; Boch, af Chauffour, representant. På 30 bänken: Wauthier; Devill, försvarad af Malaperi. från Paris; Gambon, af Payen, från Versailles; Louriou, af Haussmann, från Versailles; Guinard. af Jules Favre; Achintre, af Rivigre; Delahaye. Rulerre, från Paris: Merliot, af Laissac. På 40 bänken: Maube, försvarad af Gurcteur fr. Orleans: Frabouley, af Coraly; Vernon, af Cullerre; Angelot. af Laissac; Lemaitre, af Henri Celliez; Forestier, af Desmarets; Schmitz, af Cremieux. Presidenten Beranger (de la Dröme) frågade, om de anklagade hade någon invändning att göra. Den anklagade Gambon protesterade å egna och sina kamraters vägnar mot domstolens behörighet, yttrande: II dessa bänkar af en makt, som, efter förlorat hvarje laglig sanktion, söker att ersätta ia brist genom styrkans missbruk, äro vi skyldiga folkets suveränitet och vår personliga värdighet att före målets handläggning afgifva följande förklaring : Konstitutionen har blifvit bruten. Hvarje makt, som våldför en grundlag, förlorar sin rätt. Den biifver då endast godtycklig och usurpatorisk. Sammankallandet af den höga domstolen har rätteligen icke kunnat hvarken proponeras af styrelsen eller genom omröstning beslutas af den lagstiftande församlingen. I rätivisans namn har den här närvarande domstolen för oss icke någon konstitutionell existens; de handlingar som komma att utgå från densamma, hurudan2 de än må blifva och hvilken loyaut än presider rför, hafva i våra ögon ingen annan grund än svek och orättvisa. Sedan detta blifvit sagdt för att konstatera hvad rätt är, förbehälle vi för dem bland oss som anse det nödig!. rättighet att tala för landet som hör oss, på det att vi må kunna upplysa den allmänna opinionen och för andra gången framdraga inför denne suveräne :omare den stora stridsfråga, som väcktes i Juni och ännu icke blifvit uttömd. Madier de Montjau bestred högjuryns, kompetens, emedan den var sammansatt af generalrådsledamöter. hvilka blifvit valde år 1848, tre månader före konstitutionens offentliggörande och således i enlighet med 4838 års lag. Talaren frågade derföre juryn, om den sjelf ansåg sig konstituerad för att fälla dom öfver ifrågavarande attentat. Han insinuerade ock att den blifvit sammankallad af regeringen. Baroche, Generalprokuratorn söker visa att de anklagade hade de bästa garantier i den höga domstolen, hvilken icke enligt Montjaus antydan bhfvit sammankallad af den verkställande, utan af den lagstiftande makten. Baroche slutar med att yrka på förkastande af de slutsatser, till hvilka Madier de Montjau kommit. Michel (de Bourges) talade äfven mot domstolens kompetens; folket skulle dömas af sig sjelf, yttrade han, d. v. s. af en nationell jury, en jury som ärligt representerade folkets vilja. Han slutade sitt tal med följande ord: Folkets öde är sällsamt! Det blifver alltid dömdt och dömer aldrig sjelf. Dock jag misstager mig: folket dömer ibland, men det fördömer ingen, ty det är ädelmodigt. Detta tal väckte stort bifall. Då någon af åhörarne ropade bravo! påminte presidenten att hvarje dylik manifestation var förbjuden. Domstolen beslöt derefter att öfverlägga om Montjaus invändning och drog sig tillbaka i denna afsigt. Sessionen suspenderades sålunda, från kl. half 2 till half 3, då domstolens ledamöter återtogo sina platser och förkunnade ett omsorgsfullt motiveradt utslag, hvarigenom ofvannämnde invändning afvisades. Ordföranden befallde derefter att salen skulle utrymmas, emedan jury skulle utlottas. Målets egentliga handläggning blef således ånyo uppskjuten från kl. 77, på 3 till kl. half 4. Sedan de anklagade då åter blifvit införda, yttrade ordföranden till dem: Anklagade, jag får nu begära upplysning om edra namn, befattningar och vistelseorter för att kunna konstatera eder identitet. De anklagade svara den ene efter den andre iden ordning de sitta. De flesta upprepade helt enkelt sina namn. Andra tillade äfven några anmärkningar. Flere svarade endast för att få tillkännagifva, att de icke ämnade deltaga i debatterna. Derefter upproped:s vittnena. Juryn aflade sin ee