Aftonbladet – 24 oktober 1849, sida 2

,Det är i sanning en förfärande milning, sade Cecilia, ej längre mäktig att återhålla sitt skratt, du lofsjunger ej äktenskapet. Nej, min vän, det gör jag visst icke, svarade frun med hopknäppta händer och en tragisk blick mot taket, den målning du nu ansåg öfverdrifven, den är dock sann. Det fins likväl många så kallade lyckliga äktenskap. Ack, min Cecilia, mitt är ett af dessa; jag har den bästa man som kanske fins i Europa, ja, i hela verlden. Han älskar mig med passion, han dyrkar mig, han lefver endast i solljuset från mina ögon och jag är hans hela verld.. Jag har barn, som, opartiskt taladt, äro verkliga underverk af skönhet och godhet. Det synes mig som skulle du ha ingenting att önska i en så lycklig ställning. Det tycks, jar, upprepade frun med ett högst bittert och vemodigt leende, men likväl, sådant är äktenskapet, är mitt lif, en kedja af moraliska marter. Ingen dag utan uppoffringar, intet ögonblick utan oro och själsskakningar. Ack, Cecilia, tro mina ord, det är långt bättre att dämpa sitt hjertas lågor och behålla sin frihet, än att bli slafvinna åt en vild och passionerad man., Ja, en sådan ställning är ej afundsvärd. Nej, det vet Gud, suckade den känsliga: frun och dolde sitt ansigte i näsduken. I Se här finner jag då ändtligen min lilla rymmerska,. sade fru Linden, som i detsamma inträdde och kastade en skarp blick på Eugenie i förbigående. Menar tant mig? svarade Cecilia otvunget, Jag ämnade just nu återvända till mina gäster., Nej, nej, mitt barn, genera dig ej för deras skull, sade frun vänligt förande henne ned i soffan igen, den Eugenie lemnati det hon, tryckande Cecilias hand, långsamt aflägsnade sig. Jag är rätt glad att få ostörd språka med dig litet, jag har rätt mycket att säga dig. Cecilia böjde blott sitt hufvud till tecken att hon var beredd att åhöra henne. ,Ser du min lilla snälla unge. Det gör mig: verkligt ondt att se dig i oskuld och ovetenhet vandra bland alla de snavor, som lägges