Aftonbladet – 24 oktober 1849, sida 2

Hvem kan det vara ? frågade Cecilia vårdslöst. Kan du vara i okunnighet derom, olyckliga barn!, utropade asessorskan, hopslående sina händer med fasa: Här gå tvenne utstuderade kanaljer, far och son, och lura på ditt förderf, och du vet af intet. Akta dig för Guds skull, mitt arma barn. Du anar ej allt det elände som kan beredas dig. Jag kan ej ens nämna det, ty håren resa sig på mitt hufvud, vid tanken derpå. Gif derför akt på ditt bjerta, min Cecilia. Låt ej baron tala med dig ensam. Jag skulle råda dig att taga Wilhelm med dig beständigt. Han är som en god och dygdig bror och det bästa försvar du kan ha.n Jag tackar tant rätt mycket för dessa vänliga varningar och råd, svarade Cecilia, men jag hoppas vara mitt eget försvar till dess min fosterfar återkommer., Asessorskan såg förbluffad på sin skyddling: hvars allvarsamma och stadiga ton förvirrade henne. Hon fannt att hon gått för raskt till väga och letade efter ett passande sätt att bota skadan, då lagmannens röst genom det öppna fönstret frågade om ej damerna ville deltaga i en promenad som man beramat, och gjorde stut på samtalet. . Det blef ett förfärligt spring med sjatar och parasoller, ett skrikande och pratande med barnen. Den ena tågade hit och den andra dit. Efter många planer och motskäl kom man slutligen derhän, att lagmannen bjöd Cecilia armen, tågade af, och följdes på afstånd af de öfriga. Snart började barnen gråta och beklaga sig. De hade ömsom fallit omkull, ömsom klifvit med i sumpiga diken och Eugenie måst vända om med sin familj. (Forts.) ERE