Aftonbladet – 23 oktober 1849, sida 1

RR — At V L erfarnaste turkiska statsmäns tanka är nära i annalkande. Hvad mitt fädernesland : beträffar, så tror jag att Turkiet redan erfar skadan af det försummade tillfället att gifva Ungern åtminstone något moraliskt bistånd till hämmande af den gemensamma fiendens framfart. Och ett ännu sämre medel att vinna Ungerns sympati vore att sända mig till en österrikisk schavott och tvinga mina olyckliga följeslagare att afsvärja sin tro eller antaga samina alternativ som jag. Inga vänner Will turkiska regeringen skulle uppstå ur mitt blod, utgjutet i följd af hennes trolöshet ; men väl många dödsfiender. Ert hjerta, mylord, sk.ll säkert ursäkta att jag tagit i anspråk er uppmärksamhet för vårt olyckliga öde, enär det nu fått politisk vigt. Ofvergifne af hela verden, äro vi icke ens genom de första mensklighetspligter tryggade, derest icke ni, mylord, och er nation framstå för att beskydda oss. Det skulle icke passa mig att yttra mig om hvad medel det kan vara lämpligt att ni bögagnar, eller om hvad vi hafva rättighet att vänta af Englands välkända ädelmod. Jag lägger mitt och mina kamraters öde i era händer, mylord, och ställer mig; i mensklighetens namn, under Englands beskydd. Tiden skyndar — inom några dagar kan vår dom vara beseglad. Tillåt mig göra en ödmjuk anhållan, som endast rör mig sjelf. Jag, mylord, är man och färdig att undergå det värsta; jag kan dö med öppen blick mot himlen, såsom jag lefvat. Men jag är också make, son och fader; min arma, trogna hustru, mina barn och min ädla, åldriga moder irra kring Ungern. Sannolikt skola de snart falla i dessa österrikares händer, som hafva sin fägnad af att plåga äfven svaga qvinnor och hos hvilka barndomens oskuld ej skyddar mot förföljelse. Jag besvär er, mylord, i den Högstes namf, att genom er mäktiga -bemedling sätta en gräns för dessa grymheter, och särskildt att bevilja min hustru och mina barn tillflykt på det storsinta engelska folkets jord. Hvad beträffar mitt fattiga, mitt älskade och herrliga fosterland, så frågar jag: Skall äfven det gå under för alltid? Skall det, utan hjelp, öfverlemnadt åt sitt öde och ohämnadt, vara dömdt att tillintetgöras af sina förtryckare? Skall icke England, förr dess hopp, blifva nu less tröst? Det civiliserade Europas politiska intresse, många vigtiga konsiderationer för sjelfva Engand och framförallt Ottomaniska rikets uppättbållande äro alltför nära förenade med Unserns existens att jag skulle låta allt hopp gå örloradt. Mylord, må den allsmäktige Guder många år beskärma er, så att ni länge må örsvara de olycklige och länge lefva för att vara en vårdare af frihetensoch menskligheens rätt. Jag tecknar, med fullkomligaste aktning L. Kossuth.