Aftonbladet – 23 oktober 1849, sida 1

YVYOLUIIR 1 VIBRTIaS SUP fettet UL al UTUTG att meddela ers excellens dem, om ni behagar inhemta dem. Det är icke af antipati för Österrike, ehuru väl det af hvar ungrare förtjenat sådan, utan af djup öfvertygelse jag säger, att Österrike sjelft har förlorat vida mer genom sin seger, vunnen med rysk hjelp; än det skulle hafva förlorat genom välförtjent nederlag och en hederlig öfverenskommelse. Fallet från sin ställning såsom makt af första rangen, har det nu förverkat sin sjelfständighet och sjunkit ned till ett lydigt verktyg för rysk äregirighet och ryska hefallningar. Ryssland ensamt har vunnit i detta blodiga spel; det har stärkt och utvidgat sitt inflytande i östra Europa och hotar redan fruktansvärdt, med utsträckt arm, ej blott turkiska rikets integritet, utan äfven dess moraliska grundval. Tillåt mig, mylord, att medde!a er ett högst upprörande villkor, som turkiska regeringen, efter rysk ingifvelse, är på väg att föreskrifva oss, stackars landsflyktingar utan hem. Efter att hafva, som jag tror, såsom god medborgare och hederlig karl, till det yttersta uppfyllt hvad jag var mitt fosterland skyldig, hade jag, det olyckliga Ungerns president, intet annat att välja emellan än grafvens hvila och landsflyktens obeskrifliga bitterhet. Många af mina olycksbröder hade före mig begifvit sig till turkiska området. Jag följde efter dem, i hopp att få resa till England och under engelska folkets beskydd — ett beskydd som aldrig nekats någon förföljd — få en tid hvilå mitt trötta hufvud på er lyckliga ös gästfria strand. Men oaktadt jag hyste denna afsigt, skulle jag heldre hafva öfverlemnat mig åt min oförsonligaste fiende, än förorsaka några svårigheter för turkiska regeringen, hvars belägenhet jag väl inser. Derför öfvergick jag ej turkiska gränsen förr än jag frågat om jag och mina kamrater i olyckan skulle blifva villigt mottagna och erhålla sultanens beskydd. Vi erböilo försäkran att vi vore välkomna gäster och skulle erhålla hans maj:t Padiscbahns full komliga beskydd, viljande han heldre offra 50,000 af sina egna undersåter än tillåta ett hår röras på våra hufvuden. Endast med denna försäkran ingingo vi på turkiska området och, i enlighet med det ädelmodiga löftet, blefvo vi mottagna och ledsagade på vår resa, i Widdin helsade såsom sultanens gäster och gästfritt behandlade i fyra veckor, under hvilken tid vi från Konstantinopel afvaktade vidare bestämmelser om vår sorgliga resas fortsättande till någon aflägsen strand. Afven Englands och Frankrikes sändebud, till hvilka jag vågade vädja i mensklighetens namn, hade den godheten att försäkra mig om deras fullkomliga sympati. Hans maj:t sultanen hade äfven den nåden att bestämdt afslå Rysslands och Österrikes omenskliga anspråk på vårt utlemnande. Men ett nytt bref från hans maj:t kejsaren af Ryssland ankom till Konstantinopel och gjorde den verkan, att turkiska regeringen genom ett enkom bud underrättade oss, att Polackarne och Ungrarne, hvaribland framförallt jag sjelf, grefve Casimir Bathyanyi, utrikesminister under min styrelse, samt generalerne Meszaros och Perczel (alla vistandes här) skulle blifva utlemnade, derest vi icke afsvure våra förfäders tro på Christi lära och blefve Muselmän. Sålunda äro fem tusen kristne försatte i det förskräckliga valet att antingen uppstiga på schavotten eller köpa sina lif genom att öfvergifva sin tro. Så lågt har redan det fordom mäktiga Turkiet fallit, att det icke eger: andra medel att besvara eller undvika Rysslands fordringar. Det fattas mig ord att framställa dessa utomordentliga propositioner, hvilkas like ännu aldrig gjorts en fallen hufvudmann för ett ädelt folk och -knappast kunde väntas i nittonde seklet. Mitt svar kunde icke vara tveksamt. Valet mellan död och blygd är hvarken tvifvelaktigt eller svårt. Såsom Ungerns president och till denna höga plats upphöjd genom femton millioner landsmäns förtroende, vet jag väl hyad jag, äfven i landsflykt, är skyldig mitt lands ära. Äfven såsom enskild man har jag min heder att bevaka, Fastän fordom styresman öfver ett stort land, lemnar jag intet arf åt mina barn; men ett obefläckadt namn skola de åtminstone. bära. Ske Guds vilje! Jag är beredd alt dö; men som jag anser den ifrågavarande saken vanhederlig och skadlig för Turkiet, hvårs väl ligger mig om bhjertat, och som jag anser för min pligt att, om jag kan, rädda mina följeslagare i landsflykten från ett förnedrande val, har jag svarat storvisiren på försonligt sätt och äfven tagit mig friheten bedja sir Stratford Canning och general Aupic om: deras bistånd emot denna tyranniska åtgärd. Med fuil lit till ers excellens ädla känslor och grundsatser, genom hvilka, i förening med er vishet, ni har vunnit hela den civiliserade verldens åktning, hoppas jag blifva. ursäktad för det att jag bifogar afskrifter af mina begge bref till storvisiren och sir Stratford Canning. Man. säger mig att hela saken är en kabal mot Redschid Paschas minister, hvars fiender! gerna vilja tvinga honom att utlemna oss, för att nedsätta honom i allmänna opinionen och göra det omöjligt för honom att bibehålla sitt embete. Säkert är att i den stora divanen som hölls den 9 och 10 Sept., efter en stormig öfverläggning, majoriteten af rådet röstade för vårt utlemnande, men majoriteten af ministrarne emot detsamma. Till följe af de så olika tankarne kom -man icke till något beslut, men det oaktadt ansåg sig ministeren kunna göra ofvananförda, upprörande framställning. Jag är säker att detta sätt att undkomma svårigheten ej skulle rädda ministeren, emedan ett beskydd som, i strid med sultanens ädla tänkesätt, endast lemnades på bekostnad af. famtacsen kristnes relisionsaffall Ak ulle vara lj: