Aftonbladet – 22 oktober 1849, sida 2

Dehatlt i franska nafionalförsamlingen den 8Eoch 9 dennes angående Pelletiers motion om nödens utrotande och proletariatets afskaffander. Denna stormiga debatt, som förr varit omnämnd i Aftonbladet, börjades af Pelletier sjelf, hvilken med häftighet uppträdde för att försvara sin motion mot ett förberedande utskott, som helt och hållet afstyrkt densarema. Pelletiers ord voro följande: Medborgare! Man har anklagat mig för socialism, ehuru jag icke yrkat annat än en utveckling af de institutioner, som redan blifvit införda; och jag vill i an!edning deraf begära församlingens tillstånd att säga några ord om socialismen, för att försvara den mot de orättvisa beskyllningar och smädelser, för hvilka den varit utsatt. (Sorl på högra sidan: Oh, oh!) För oss är socialismen en vagga för alla ideer i politisk ekonomi, hvilka gå ut på att fysiskt, moraliskt och intellektuelt förbättra allas lott. Socialismen möter för närvarande samma inkast, som filosofien (knot). Ja, socialismen har mött samma inkast, samma orättvisa beszyllningar som blifvit riktade mot filosofisn; och det förvånar mig icke att se våra motståndare i sitt vanmäktiga raseri gripa till en sådan utväg. Man säger till socialisterna: J förstån hvarandra icke; edra chefer äro icke sinsemellan enige. Så har förhållandet äfven varit med filosoferna och emedlertid arbeta de med framgång för sitt mål. Fåvitska personer kunna tro, då de fästa sig vid detaljerna och icke det hela, att filosoferra icke arbetat för samma sak; så är det äfven för närvarande med socialisterna. Men upphöjda själar inse ganska väl, att dessa ströfvanden äro riktade mot samma mål. Sålunda hafva filosoferna, i trots af sina systemers olikhet, lyckats genomdrifva den fria forskningens princip; på samma sätt skola socialisterna, oaktadt olikheten i deras läror, införa socialismens principer i vära lagböcker. Då jag ser en förnuftig man bekämpa socialismen och förskräckas derför, så påstår jog, att han spelar komedi. (Skratt.) De ideter, som icke äro reglerade, kunna vara farliga; men de som äro det hafva ingen fara med sig, man vet det väl; men socialismen har sin reglerade formel, och jag skall gifva eder del af den. (Ah, ah! Reklamationer på venstra sidan. Tyst! Hör!) Denna formel innehåller, att ett väl organiseradt samhälle är skyldigt att gifva alla medborgare medel att uppehålla lifvet och tillåta hvar och en ett förfina sitt lif genom ett öfverskott af vetenskap och arbete. Utskottsreferenten hr Charles Dupin beskyller mig att jag i min motion velat beröfva kommunerna sina gods, lägga beslag på folkets sparkassa, konfiskera ädla medborgares legater till barmhertighetsanstalter, inkräkta de under lagens skydd grundade assuransanstalterna, med ett ord, i hvarje punkt våldföra konstitutionen på det mest himmelsskriande sätt. Hr Dupin anklagar mig för en mängd ekonomiska och konstitutionella kätterier, att rubba krediten och bilda fattige o. s. v. Han förebrår mig att hysa förtroende till den fattiges redlighet och förnuft. Om man får tro honom, skulle således den fattige arbetaren hvarken vara rättskaffens eller klok. Bland annat skyller herr referenten mig för att tro, det en tjensteman med 4200 francs lön kan ha flera tjenster; emedlertid har jag sett, och den hedervärde br Charles Dupin med mig, att en sådan man har sina sju å åtta tjenster. (Häftigt och långvarigt skratt.) På det att församlingen emellertid må kunna döma emellan hr Dupin och mig, måste jag först uppläsa min motion för församlingen. Sedan motionen blifvit uppläst, ingår talaren i långa undersökningar och vidlyftiga detaljberäkningar angående mått och steg, som i hans tanka borde vidtagas till kreditens befrämjande och arbetets organiserande. De föreslagna åtgärderna gå hufvudsakligen derpå ut, att för statens räkning indraga kommunalgodsen, som han uppskattar till 1050 millioner francs, äfvensom sparkassor, välgörenhetskassor m. fl., hvilkas kontanta belopp stiger till ungefär 350 millioner. Med de på detta sätt erhållna 1400 millioner skulle 3000 banker stiftas öfver hela Frankrike. Derjemte vill motionären utgifva päpperspengar till ett belopp af 4050 millioner, med namn af banknoter, under kommunalgodsens hypothek. Delägarne i sparkassorna skulle erhålla ersättning genom treprocentsräntor. Bankerna, stående under statens högsta lednicg, skola mot räntor förskjuta de beböfvande penningar. Den andra hufvudafdelningen af motionen går ut på att stifta inrättningar, för att gifva sygselsättning och i nödigt fall understödja arbetare, som sakna arbetsförtjenst. Slutligen yrkar han i allmänhet på nödvändigheten af sociala reformer och fäster uppmärksan heten på den beständiga motsägelsen mellan ord och handlingar hos dem, som vilja upprätthålla samhället sådant det är, och hvilka utgifva sig för religionens, familjens och egendomens försvarare. Se på de romerska kardinalerna, säger han: hvarje dag bedja de Gud förlåt oss våra skulder såsom ock vi förlätedem oss skyldige äro och lika bårdnackadt sätta de sig emot en verklig amnesti. (Rörelse. Bifall på venstra sidan.) Man låtsar vilja beskydda familjen, och man ler åt bedragna äkta män; man urskuldar äktenskapsförseelser. (Skratt på högra sidan.) Intima förtroendens hemlighet och brefs sigill aktas icke. : Hertigar, prinsar, bankirer, borgare, hvilka mer än någon äro intresserade af eganderättens upprätthållande, tro sig, emedan de kalla sig ordningens vänner, äga rält att intränga i tryckerier för att förstöra pressar ... (Rörelse. Larm på högra sidan.) En representant på yttersta högern: Det är lögn! (Nej, nej!) Y Pelletier: Och huru kunnen j fordra, att en arbetare, som efter att hafva trälat i 60 år, kommit till en tarflig bergning, icke skall misstänka lagligheten af den rikes äganderätt, hvilken aldrig har producerat något. (Starkt sorl på högra sidan. Till ordningen! Ni anfaller äganderätten !,) Efter att ytterligare hafva betecknat de passioner, den ärelystnvad, det äflande rivalskap om portföljerna, som existerar inom sjelfva ordningspartiet och som gör regeringen missaktad, fortfar Pelletier: Vi få gälla för att vara oordningens män; och emedlertid är det vi, som yrka på en organisation af de arbetande klasserna, för att göra ett slut på revolutionerna. Ditåt syftar ock min motion, hvilken icke är annat än en utveckling af grundlagens art. 45.