Aftonbladet – 22 oktober 1849, sida 2

Åh ja, nog är det troligt, svarade sonen vårdslöst, men hon är väl ej så ung ändå som du tycks förmoda. Hon torde redan varit kär. Hon kan kanske till och med vara det nu. Ah, det är icke probabelt, sade fadern leende, xdet brukar ej vara så godt om tillbedjare på landsbygden; isynnerhet äro de sällan så intagande att de ej ganska lätt kunna ersättas. I det fallet tror jag just ej att du är så blygsam som det låter, men det är vackert att synas så, det skall slå an på flickan. Tro icke det, skrattade löjtnanten. Landtliga oskulder skall man förblända med öfver lägsenhet. Men hvad är det allt för folk, som har samlat sig hit i hast? Det vet Gud. Det betyder också mindre. Min så kallade vän lagmannen, den fan må ta, är den enda jag fruktar,, svarade baron under det de båda veko om ett hörn af häcken och försvunno i småskogen. Du hör nu hvilka infama kabaler här smidas omkring vår Cecilia,, utropade assessorskan Linden, som suttit på en bänk i skuggan af samma häck, hvilken slukat de båda herrarna, och nu vände sig till sin son, som vid hennes sida fördjupat sig i läsningen af en stor bok med tjocka permar. Söta mamma, låt oss döma mildt, svarade den bleka herrn i det han lade boken ifrån sig. Vi smida ju likadana kabaler vi också.n j Likadana! Det är mycken skilnad, min sosse. Vi äro slägtingar till flickan och vilja endast hennes lycka. Det vilja kanske de också. Jo visst! skrattade modern försmädligt, det hörde du väl det. Med den der göken blef hon då kontant olycklig; men jag skall var lickan, att häfva så mycket pengar på on sålan galgfågel