Aftonbladet – 22 oktober 1849, sida 2

nÅ bevars, säg icke sån, afbröt den beskedliga unga mannen, förfärad af sin mors barska ton. Det kan ju hända att han är en hederlig karl, och om hon blir kär i honom, så ... Så är du ett fä, det du alltid varit. Gud, min skaparel tillade frun kraftigt, att kosta respengar och gifva sig in i sådana strider för den som ej bättre vet sin egen lycka.n Jo, nog vet jag det, svarade sonen fogligt. Det är visst och sant, att om hon vill tycka om mig, det jag då aldrig kan tro eller hoppas, så skall jag visst vara tacksam mot både Försynen och henne. Så sjuklig som jag är kan jag väl vid tjugunio år beböfva en lugn framtid, och jag vore väl bra blind, om jag ej ansåg det för en stor lycka. Mamma kan dö, och hvad skall det då bli al mig, värnlös, som jag är? Ja, ja, tänk på det, min lilla gossen, svarade frun i underlig och skärande ton, som bevisade att gråten satt henne i halsen, under det hon drog fram manchetterna vid sonens händer; tänk på det, Wilhelm lilla, och försök att behaga Cecilia. Hon skulle väl vara våpig, om hon ej kunde skilja en hederlig och bra karl ifrån en snål och impertinent lycksökare. Se der kommer hon just. Gå nu till henre vänligt och artigt och ställ dig in med henne. Gud välsigne dig, min lilla pojke!v slöt assessorskan, i det hon lade sista hand vid hans halsduksros, hvilken hon omsorgsfullt plockade ut samt sköt honom fram på sandgången, der Cecilia syntes. God morgon! sade Cecilia vänligt, då hon blef honom varse. i God morgon, god morgon! svarade den stackars kusinen, som rodnade och hbleknade vid detta vigtiga möte och fåfängt lerade efter ett artigt ord att hänga vid denna första helsning. (Forts. följer.)