Aftonbladet – 13 oktober 1849, sida 3

Stockholm, Oktober 1849. AN. Iynet. EEE Om några förhållanden i Lappmarken. . (Slut från A2 238.) Oaktadt det nu anmärkta förhällande, hvaraf Tit. Sundelin troligen tagit sig anledning till klagan deröfver, alt den nye pastorn i Wilhelmina af Kongl. nåd fått dispence att der förrätta Gudstjenst, ehuru ganska många Lappar icke förstå svenska språket, förrättas likväl vid de uti Wilhelmina pastorat med vederbörligt tillstånd inrättade tvenne kapellen Gikanäs och Fallmemaike, belägna, det förra tio mil och det sednare tolf mil från moderkyrkan, lappsk Gudstjenst tvenne gånger om året, nemligen 3:dje och 4:d2 bönedagen med predikan, kommunion och husförhör, hvarföruten, så ofta det äskas, presterlig tjenstgöring på lappska språket förrättas vid moderkyrkan i Wilhelmina. Detta hindrar icke, att det så kallade arma folket på den enskilda välgörenhetens väg får tillfälle höra Guds ord på sitt modersmål, hvilket ännu lika litet blifvit det betaget i Asele Lappmark, som på något annat ställe, hvadan resekatechesens verksamhet ibland lapparne i denna Lappmark, hvilka icke äro mera misslotiade derföre att de ej få räkna sig hörande till den högt upplysta Lycksele regionen, icke eller kan inses vara mera nödvändig härstädes, än i Lycksele Lappmark, hvarest lapparne — ganska många i sina kristendomsstycken okunnige, samt med ganska liten förändring i lefverne ännu befinnande sig uti sitt förra råa och vilda naturtillstånd, äro mera än Åsele lappallmoge hängifna sinnligheten, och att ganska månrga af dem under hänförelsen deraf — och synnerligast under berusning af bränvin — begått dråp och andra grofva brott, bevittna beklagligen ortens brottmålsprotokoller. ; Anmärkningsvärdt har det varit, att då Lycksele lappar utmärkt sig genom ett sträft och vildsint lynne, Åsele lappallmoge deremot i allmänhet i hela sitt väsende burit en mera omisskännelig stämpel af ärlighet och rättskaffenhet så väl som af en mindre förderfvad naturkraft. Hvarifrån denna skiljaktighet i lynne och karakter hos en och samma nation med lika uppfostran och lefnadssätt — och under enahanda luftstreck härrör, är åtminstone för insändaren oförklarligt; men att den så mycket berömda, samt både i moraliskt och ekonomiskt hänseende välgörande och derföre i orten så mycket ansedda Bastuträskskolan kunnat bland den yngre lappska generationen sprida den omtalade sörre upplysning, som haft ett så rörmänligt inflytande på de äldre lapparne, så att på det sednaste decenniet kristendomens ljus der haft en ganska stor framgång och såsom den närmaste verkan, hvaraf följt en allmännare utbredd sedernas och lefvernets förbättring, med den särskildt i fysiskt och ekonomiskt hänseende — besynnerligt nog — anmärkta underbara inflytelse, så väl på det lekamliga lifvets utveckling och existimation, samt välmågans tilltagande (som dock, hvad å posteriori bekräftadt är, i de sednare åren varit mera i aftagande), som på fortplantningen hos både menniskor och boskapsdjur, att det säges, det sjelfva lappska folkmängden der i orten ansenligen förökt sig och deras rehnhjordar äfven i betydlig mån tillväxt; detta måste man säga är här i orten en verklig nyhet, som lika mycket frapperar som intresserar, då densamma först genom mer än halfva Sverige cirkulerade till Stockholm, derifrån, uti en hit ankommen religiös tidning, allmänheten meddelas. Sådan underbar verkan her någon skola i Åsele (Lappmark) och flera Lappmarker ännu aldrig medfört. Ehuru hela Nordens forntid ligger bortskymd i ett. djupt mörker, som ingen forskares öga kan genomtränga, för att bibringa oss ett begrepp om de hyperboreiska länderna och folken, vet man likväl af de förvarade Lappmarkshäfderna, att Lapparne — dessa orters ur-invånare, hvilkas ursprung och uppträdande i landet förmodas kunna räknas från 1600talet före Christi födelse, och kanske redan derförut, — varit kringspridda öfver hela Norrland, och hafva med sitt landsvälde sträckt sina pretentioner ända ned till kusteller det bebodda landet, och att de derunder i en lång tidföljd, saknande all kristendom. moralitet och upplysning, varit sinnligheten, fördomar, vidskepelsen och afguderiet på det högsta hängifne. De hafva, efter lidna förföljelser af Birkarlarne och svenskarne samt Karelerna, hvarom en äldre tids handlingar lemna ostridiga bevis, samt genom bosättning och den odlingsbara markens ockupation, af svenskarne undanträngde, längesedan försvunnit från det nedra bebodda landet, hvarest spår på vissa ställen efter dem ännu finnas, och efterlemnat sina land och rättigheter i arf åt den sucvessift tilltagande svenska befolkningen. Dessa mnomader började redan vid den tid, då Lappmarken af svenskarne begynte odlas och befolkas, blifva med desse sednare så mycket bekanta och förtroliga, att de till någon del lärde känna deras språk och seder. Genom Regeringens hulda omtanka och försorg blefvo: i språket kunnige prester ordinerade till befattning med deras själavård och religionsundervisning. Redan i den aflägsna forntiden hade konungarne omsorg om lapparnes religiösa bildning: ty .man vet att t. ex. konung Erik af Pommern befallte Upsala domkapitel, att försända prester till Lappmarken. Skulle då styrelsen i närvarande upplysta tidehyarf, med åsidosättande af tidens rättmätiga kraf, kunnat till den grad förgäta lapparnes andliga vård, att Gudstjenst förrättas och undervisning i salighetsläran meddelas dem på ett språk, som de icke förstå? Nej! borrt det; dylika illusioner äro lindrigast sagdt otänkbara, och kunna icke hos den upplyste och rättånkande göra sig gällande. I samma män som