Aftonbladet – 13 oktober 1849, sida 3

da skogarne 1 den nederom fjellen bebodda delen af landet blifvit genom öfvergångna skogseldar härjade och afbrända, att den eljest grönskande skogen Il numera företer sig i den sorgliga gestalten af ett ;I svart svedjeland med förtorkade stammar — samt sjelfva marken på många ställen genom afslöjande 1laf mossa och andra växter, — nu endast likna Afrikas brända sandöknar, och hvilken härjning sannolikt kommer att sträcka sina följder långt in i framtiden, och hvarigenom, ibland allt annat, rehbnhjorL ) idarnes betesmarker blifvit förstörda, är det ganska naturligt att allt sådant måste förorsaka rehnhjori darnes årliga förminskning och troligen — slutligen dess totala förstörelse, samt i och med detsamma afIskära lapparnes nomadiska bana och bringa dem i fattigdom, och alldeles upplösa deras ekonomiska existimation. Lapparne äro, vid sådan händelse, tvungne att antingen välja jordbruksyrket, eller i brist af förmåga dertill, helt och hållet ansluta sig till svenförutseende måhända af en sådan händelse, som nu tecknad är, har regeringen vidtagit mått och steg Idertill, att lapparne i :llmänhet måtte blifva naturaliserade svenskar; och hvar och en mäste — seende djupare in i saken — medgifva, att en sådan åsyftning är vislig, välgörande och ändamålsenlig. Någon torde väl härvid invända, att lapparne, såsom vane med det nomadiska Iefnadssättet, icke kunna I vara dugliga i jordbruksyrket, och hvilket också är orsaken, hvarföre de icke blifvit det. Att åter finnen blifvit jordbrukare, men lappen icke, det kommer väl icke så mycket af den enas större krafti fullhet och susceptibilitet af odling, än andras, som Jaf andra tillfälliga förhållanden. Vi hafva mänga exempel derpå, att lapparne öfvergått ifrån det no madiska yrket till jordbruket. Sedan lappen blifvit I nomad, var ett nytt hinder lagdt för honom att blifva åkerbrukare: han måste flytta omkring med sina hjordar, och kunde icke vara stationär, hvilket åkerbruket fordrar. Uti Arabien finnas både åkerbrukare och nomader af samma nation, utan att man lärer kunna kalla de ena till sin natur mindre susceptibla af kultur, än de andra. Arabiens öknar och Hög-Asiens hedar förkasta åkerbruket såsom för sig otjenligt; derföre äro dessa nationer nomader, ej derföre att de till sin natur icke äro susIceptibla af kultur. Nomaden stannar på en lägre kultur än åkerbrukaren — derföre, att hans irrande if förhindrar honom, att gå i jemnbredd med den sednare; men ju mera han stationerar sig, dess mera -hyfsas han. Derföre ser man ock en stor skillnad Jemellan Fjell-Lapp och Skogs-Lapp. Enär det hos herr pastor Sundelin såsom Lappskolornas inspector icke kan förutsättas såsom obekant, att alla lappar i Åsele Lappmark tala och förjemväl läser och lärt sin kristendom på svenska Språket, så kan det icke annat än förefalla såsom Iganska besynnerligt, att han uti sin till missionsdi till uppgift och sanningsenligt erkännande ej mindre derom, än att lapparne i Wilhelmina icke sakna , Gudstjenst på deras modersmål, samt all annan prehållande saknar all annan förklaringsgrund, än att jafsigten dermed synes varit att på sanningens beIkostnad förklena pastorn i Wilhelmina. då det Jär en obestridlig sanning, att lapparne i Åsele lappmark äro redan naturaliserade svenskar, eller åtminMaj:t i en särskild — här nedanföre vidare omnämnd fråga afgifvit underdånigt utlåtande vitsordat Imogen i Wilbelmina församliog ännu talade det Ilappska och ej det svenska språket, vederlades så väl af de uppgifter, konsistorium infordrat under luppgörande af förslaget till nu gällande reglemente för Lappmarkens ecklesiastikfond, som ock af visitators i södra Lappmarken infordrade yttrande i iska allmogen såsom arbetare eller fattighjon. Med Istå, samt största delen af den yngre generationen Irektionen afgifna berättelse, icke kunnat förmå sig! Istone i begge språken lika mägtiga, hvilket konsi-l. Istorium i Hernösand, uti ett förlidet år till Kongl. med så lydande ord: att uppgiften, det lappska allIsterlig tjenstgöring på lappska språket så snart det! erfordras. Orsaken till förtigande af ett sådant förämnet, att lappallmogen i Wilhelmina allmänt taladel. svenska språket, så att ingen finnes, som ej i dagligt tal kan detsamma använda,; så frågas: är meningen med bestridande af ett sådant förhållande, att vilja återbringa lapparne till en nationalitet, hvarifrån de — till största delen, — redan utyvuxit? Eller kan afsigten vara att söka underkasta konsistorii och visitators till Kongl. Maj:t i underdånighet afgifne utlåtande ett obehörigt tvifvelsmål? Hvar och en måste inse att försöket i förra fallet vore till det minsta en dåraktighet, och i det sednare en ganska öfverflödig obetänksam djerfhet, hvarigenom ingenting mindre än missaktniog och sidovördnad emot förmän offentligen och ganska oförtäckt röjer sig. Då man erinrar sig ett förunderligt exempel på theologiskt hat och den förföljelse, hvarför pastorn i Wilbelmina varit blottställd, alltsedan han blef utnämnd till kyrkoherde derstädes, må i sammanhang härmed följande såsom ett bevis derpå anföras. Sedan försöket att få bemälde pastors utnämning till kyrkoherde i Wilhelmina församling hos Kongl. Maj:t upphäfven fruktlöst aflopp, så blef af några djerfva karakterer, tillhörande ett visst kotteri, en komplott af eget slag beramad, hvarigenom den utnämnde och konfirmerade nya pastorn förmentes blifva komprometterad. Efter fabricerande af en fullmakt, hvarunder flere lappmäns i Wilhelmina församling namn och bomärken, utan deras afvetande eller medgifvande, funnos skrifne, insändes i lappmännens namn till Kongl. Maj:t en ansökning derom, att som det vore oundgängligen nödigt att presterskap t i Wilhelmina vore kunnigt i Lappska språket, derest allmogen, som på detta språk inhemsina prester hafva någon uppbyggelse, men nuvarande kyrkoherden i nämnde församling, M. Hultin, hvilken genom Kongl. Maj:ts nådiga utslag den 98 Juni 1847 blifvit till detta pastorat befordrad, icke vore detta språk mäktig, Kongl. Maj:t måtte anbefalla konsistorium i Hernösand, att til dennes medhjelpare i embetet förordna en prestman, söm fullt kände lappska språket, och kunde använda det både i tal och skrift, och hvilken ensam borde öfvertaga pastoralvården för lappska älmögen, och hemställde sökanden i sammanhang dermed, att lappska församlingarnes och presterskapets yttranden borde infordras, på det bestämmas kunde, vid befordran till hvilka pastorat befrielse från kännedom om lappska språket må medgifvas eller ej. Uti häröfyer infordradt utlåtande anförde konsistorium (utom hvad här ofvan reciteradt blifvit), att denna ansökning vore gifvande, kyrkoherden Hultin (då) ännu ej tillträdt I pastoratet, hvadan hans större och mindre färdighet uti lappska språket ännu ej kunnat erfaras; och att Hultin tillförene tienstgjort såsom pastorsadjunkt i Wilhelmina, och åtta år sedan såsom skolmästare i nedom af lappska språket försports. Den 43 Juni 4848 hade Kongl. Maj:t förklarat, att Kongl. Maj:t i anlednivg af hvad utaf konsistorium sålunda blifvit anfördt och upplyst, icke fann skäl att denna ansökning i ena eller andra afseendet bifalla. Westerbottens Lappmark i Aug. 1849. Westerbottning. RÄTTEGÅNGSOcH POLISSAKER. IT förroår afton anträffades af polisbetieningen. Lycksele, utan att någon anmärkning emot hans käntat och bäst förstode kristendomens läror, skall afl så mycket mera obefogad, som vid densammas in. l