Aftonbladet – 13 oktober 1849, sida 2

frågan om hon mindes sin mor, fick det svaret: Ja, både henne och hennes ord: hoppas på Gud, så spar du mången tår!s Medan Eva sysslade i den tomma stugan och försåg den sjuka med hvad hon för hennes räkning i hast medtagit, vija vi med få ord lösa gåtan om gossens försvinnande. Sista aftonen bröderne voro tillsammans, sysselsatte att i skogen samla bränsle för hemmet, var det för den lille ett roligare tidsfördrif att springa ned till den nära belägne landsvägen, der bönderne återvände från staden, och der både han och hans bröder ofta fått åka ett stycke med någon bekant. Som det äfven nu var ett klingande slädföre och den lille fått lust att åter försöka detta nöje, fastän på egen hand, stod han derföre nu vid dikeskanten just vid ett ställe, der en mer erfaren skulle sagt: här har någon väl beskänkt bonde kört omkull med både hästar och lass. Medan den lille väntade på bjellrans efterläng-. tade ljud, fick har i snön se något som lyste, och upptog detta lullull,, som Ban kallade det. Sedan han lekt: dermed en stund, stoppade han det i fickan på sin lilla rock, och sprang emot en hondskrinda, som i detsamma lät höra sig. Agaren dertill låg vårdslöst på lasset och brydde sig öga om att någon gjorde sällskap. Sedan de åkt en stund, sade gossen: Komma vi ej snart hem till mor?, — Till mor! sade bonden och sväfvade på målet. Dit komma vi nog till grötdags. Gossen följde i sin barnsliga enfald allt längre och längre bort från mor. Då de kommit till bondens hem, fick äfven gossen sin grötportion och sof derefter i en lada oskuldens lugna sömn till ljusan dag. Då gick han åter ut för att gå hem till mor; och han gick från dörr till dörr allt längre bort från mor och bröder, som han ofta gret öfver alt han öfvergifvit. Efter några dagars, tiggande, då han nästan alltid fann mennisko som förbarmade sig öfver den lilla enslige van!