Aftonbladet – 13 oktober 1849, sida 2

allt skönare i hennes bjerta; och hon fick mod att lägga det kära lånet åter i den himmelska fadrens armar och säga: Det är ditt, gör med det som du villl Ion tyckte sig höra grannhustruns steg utanför stugan, den goda Brita. Denna stunden väntade jag henne ej, Gud välsigne henne dock för allt godt emot mig! Hon öppnade ögonen åter. Ingen grannhustru syntes till. Men vid sängfötterna stod något så älskligt ljuft, att den sjuka skulle trott sig se en engels uppenbarelse; om ej i detsamma ljudet af en mild menniskoröst med hoppfulla ord tilltalat henne: Gud är god! Hoppas åter, hvad som under pröfningen varit fördoldt, är icke borta! Din tro har varit satt på ett hårdt prof, men du har vunnit seger. Din bön är hörl, ditt barn är bevaradt — din Gothard lefver!n Lofvad vare Gud! enna glädje är för stor,, snyftade mor Kirstin och satte sig upp i sängen. Hon hade igenkänt fröken Eva. Och, som en förklarad, om möjligt lika lycklig som hennes Kirstin, stod der Sigvards maka, då hon ur de rika vecken af sin klädning lät den lilla Gothard glida fram och kasta sig om modrens hals. För den fromt undergifna, som tager allt af Guds hand, är en hastig glädje icke farlig. Från den arma mor Kirstins stuga hade nu i en hast försvunnit all brist, all tomhet. Hennes sorg var borta. Solen strålade in öfver en scen, värd en målares pensel, och det allseende ögats klarhet nedgöt sig öfver ett verkligt tacksamt hjerta. Vi vilje ej försöka skildra den glädje som nu, efter alla nödiga förklaringar, rådde kring den bepröfvade och nu öfverlyckliga mor Kirstins säng, och huru Eva gjorde henne några frågor om sin ungdom och födelsebygd — och blef allt mer och rer förvissad om att hennes svärmors och hennes egen Kirstin voro samma person; så mycket mer som Eva, på