Aftonbladet – 12 oktober 1849, sida 2

Gud har gifvit oss åt hvarandra,, sade Sigvard Kruse åt sin unga maka, som i en behagligt enkel morgondrägt räckte kaffekoppen åt sin man första dagen efter deras inträde i deras nya hem, det efter hans älskade hört gångna moder nyss ärfda Fridsborg, dit han aftonen förut hemfört sina båda små flickor af första giftet och deras andra mor. Jag behöfde just en sådan der liten god och glad och treflig hustru som min Evan, sade Sigvard. Och jag en öfverseende och förståndig man, sade Eva, under det ett sorgligt leende, af minnet framkalladt, flög öfver det annars så friska, glada anletet. Sigvardi, sade hon efter ett litet uppehåll. Jag får ju mätta alla hungrande som komma till vårt kök, och du nekar mig ju ej att gå till alla sjuka och fattiga bland dina underhafvande? Hur kan du fråga så, min Eva!x Ack, hvad det skall blifva kärt för mitt hjerta! Jag har alltid tänkt mig det som en stor lycka att få lindra smärtan, eller aftorka en tår i kojan, der den osedd flyter, uppsöka och stärka varelser som digna under pröfningen, och säga åt förtviflans offer, att det finnes en Gud! När jag var liten och min egen mamma lefde, fick jag ofta följa henne till hennes underhafvande. Hon var alla olyckligas skyddsengel der på godset. Och min Eva skall blifva det här, sade ban, under det en aning om framtida sällhet genomfor bans själ. Jag har funnit hvad jag sökte, hvad jag så länge saknat. Gud vare tack derför! Min förklarade mors sista önskan för mig skall då fullbordas: Måtte den kärleksrike,, sade hon, utse åt dig en hustru, som passar ditt sinne, och som blir för dina små flickor en god mor, i ordets skönaste bemärkelse, men också en mor och en föresyn för mina fatttiga betryckte underhafvande; men