Aftonbladet – 12 oktober 1849, sida 2

inträda i utöfningen af sitt vigtiga värf. Ferierna äro slut. Landtlefnadens lugn utbytes mot tribunens stormar, familjkretsens behag vexlas mot nya härfärder på politikens stormiga ocean. Måtte sundare ideer hafva vaknat samt badsejourerna och den friska luften hafva åstadkommit en nyttig och helsosam förbättring i den klena politiken, hvilken länge nog lidit af tvinsot! — Hvad det politiska helsotillståndet beträffar, har: man dock ty värr föga att hoppas. Vindarne som blåsa från Italien äro ännu långt ifrån rena. Den helige fadren, icke ännu tillräckligt upplyst af erfarenheten om den nya tidens fordrirgar, tyckes vara orubblig i sina despotiska föresatser. Folket hålles i fjättrar. Hvem vet om det icke ännu en gång kan slita sina bojor, kanske förr än man tror, men ännu är det emedlertid bundet. Kontrarevolutionen regerar öfverallt i närvarande stund, så väl här som i andra länder. Den liga som derpå arbetar, näres af intriger och äregirighet. Medlemmar af en republikansk församling utösa smädelse och förakt mot den id som utgör grundvalen för denna samma församling. Till och med de män, åt hvilka man öfverlemnat bevakandet af republiken, använda sin tid på att konspirera emot den. Endast genom den allmänna valrätten innebafva de sina platser i nationens församling och om deras bemödänden lyckades, skulle deras första handling blifva den allmänna valrättens tillintetgörande. Med temlig tillförsigt kan man dock säga, att under det de sträfva till ett mål, uppnå de ett annat. De tjena sina legitima regeringar liksom Guizot tjenade Ludvig Filip. Annu en session sådan som den sista, och republiken bar knappt något mer att befara. -Mot sin vi!ja arbeta reaktionärerna på att gifva den styrka och göra den oöfvervinnelig. Dessa sednare dagar hafva stora militärpromenader ägt rum i åtskilliga rigtningar af staden. Man har nemligen ombytt regementen på det man, den märkvärdiga dagen, då nationalförsamlingens ledamöter intaga sina bänkar, må vara försedd med nykomna soldater, hvilka icke äro hindrade af konsiderationer — om det nemligen blir någon anledning dertill. Tidningar finnas hvilka nu som vanligt söka utsprida rykten om dystra tillrustningar af uppror i förstäderna, kanske blott för att sålunda försöka att åstadkomma någon oreda den de ej ogerna skulle se, men man är numera så van vid dylika osanningar, att man knappt dervid fäster den ringaste uppmärksamhet. För några dagar sedan gafs på Theatre de la Porte S:t Martin en ny pjes, hvilken länge varit annoncerad och med nyfikenhet motsedd och afvaktad af publiken. Sjelfva titeln var nog för att ådraga sig hela den teaterälskande verldens uppmärksamhet. Det stolta namnet Rom!, har med stora bokstäfver figurerat på alla tnutar, och i 14 dagar har teatern hålli s stängd i anledning af förberedelserna till detta dramatiska stycke. Ingenting väcker för närvarande en sådan entusiasm, som minnet af den eviga staden, vetenskapernas och de sköna konsternas hem, Virgilil vagga, Dantes fosterland, Tassos graf. Hvarje för poesi och mensklighet känsligt sinne drömmer om det gamla Romas ,minnets enkedrottning, och hvarje förhoppning på s undande frihet, på demokra tiens framsteg i Europa fäster ännu tillitsfullt sina blickar på Italien. — Alla biljetter till pjesen voro långt förut uppskrifna och huset öfverfulit både innan — och utanför. Den dram som uppfördes återgaf i 5 akter och 12 tablåer en fuilkomlig och sann skildring af de sednare tiildragelserna i Italien, till och med hans helighet påfven sjelf är framställd på scenen i en värdig och vacker hållning. Garibaldi i sin röda blus uppmanar sina tappra följeslagare att värdigt utföra det vigtiga värf, det romerska folket dem ombetrott. Om murarne falla — säger han — gören en skans af edra bröst och dön om så fordras. Historien skall inskrifva edra namn i ärans bok. — J sista akten intränger en kanonkula i triumviratets sal. Mazzini och tans medbröder störta upp, fatta fanorna som garnera salen och skynda ut på barrikaderna. Några ögonblick derefter ser man dessa sednare förstörde af den franska armån med sin general en chef i spetsen, och stycket är slut. Pjesen afhördes af den sammanskockade folkmassan med en nästan religiös tystnad, från början ända tills den romerska insurrektionen, då en af påfvens män, för att stilla folket, utropar: Olycklige! J ären vilseledde och endast narrade af fremlingar!; utbryter det häftigaste hvisslande från alla håll i salongen. En och annan sökte väl stilla det med applådissemanger, uen detta tjenade blott att förvärra saken. Vid den scen, som straxt dereft-r framställer triumviratets sammankomst, förbigingo fulla fem minuter under stormande applåder, innan Mazzin kunde yttra ett ord. Då Garibaldi inkommel i sin revolutionära kostym, följde nio särskild upprepade salvor af handklappningar och hurra: rop, hvaremot det romerska municipalitetet 3 sin ordning helsades med hvisslingar och oljuc af alla slag, äfvensom den franska armåens intåg. Endast författarnes namn: Ferdinand Latoue och Labrousse kunde återbringa folket till lugn. — Entusiasmen var så stor, alt under entre-akterna bögst få personer lemnade sina platser; deremot uppstämdes, under en af dessa, den för närvarande mest populära sånsur CC oo a At ker SR re