Aftonbladet – 11 oktober 1849, sida 1

eo tt pp AE OO Mm liksom en försåtlig skugga på hans kärlek, uta att likväl afkyla eller förminska den. Han tillbad Lucie med hela sin själs glö dande ande; han tyckte sig sedan långliga ti der hafva älskat henne, att hon evigt had bott i kans bjerta, varit hans enda tycke hans typ för allt idealiskt högt och skönt Men, ju mer denna känsla stegrades i hans bjerta, ju mera smärtade det honom då han eftertänkte, huru litet Lucie tycktes förstå och uppskatta hans ädla och redliga afsigter med henne. Hon hade på sin sida visat föga eller ingen tillfredsställelse, då han erbjöd henne sin hand för att upphöja henne till sin hustru. Han — konstnärn, hvars namn en dag skulle blifva så stort och ryktbart! Då hon relativt så kallt och likgiltigt antog hans giftermålsförslag, hvad syftade hon då egentligen på? Hvad hoppades hon då vinna af deras ömmare förhå!landen? Lucie är likväl en flicka ren som dagen, ädel och högsint i tänkesätt och handling, han tviflar ej derpå, men just i dessa karakteristiska drag är nåsonting för honom chaotiskt, som han ej mägtar fatta. Under det han ohejdadt öfverlemnar sig åt dessa reflekterande bilder, slår klockan tre i Alfordstornet. Nu måste vi begifva oss hemåt, sade Lucie, det hon påskyndade sina steg, hon gick nästan om Timothe. De lemnade den täcka ön bakom sig, gingo ifver den lilla bron vid qvarnen, som stöter ill stora vägen vid Saint Maurice. Knappt hunnen dit beklagar Lucie sig öfver ;n hastigt påkommande trötthet, ja, nästan ifver en slags lamhet, hvilken qvarhöll henne om fastnaglad vid samma plats. Timothå anska bekymrad ville genast springa till Chaenton för att skaffa ett åkdon. I samma ögonblick hördes, vid slutet af al