Aftonbladet – 10 oktober 1849, sida 2

ras till radikalism, eller sättas i jemförelse med den makt, som representationerna i Frankrike och Förenta Staterna ega i en mängd fall som röra styrelseåtgärder, såsom t. ex. frågor om traktaters afslutande, krig och fred m. m. I afseende på jemförelsen mellan representationskommitteens förslag och Regeringens må det åter alltför gerna vara Aftonposten obetaget, att finna det sednare mera liberalt än det förra. Vi känna för väl af erfarenheten, att det är alltför mycket begärdt, att kollegan skall ändra en en gång yttrad mening. Men så vida det är fråga om skäl och fakta, så måste det i allt fall vara tillåtet att underställa allmänheten, huruvida den af Aftonposten anförda omständigheten, att den vexande röstskalans maximum i Regeringens förslag blifvit — i flere fall blott skenbart — förminskad, hvilket verkar en förändring blott i några mindre talrika fall, kan jemföras med de betydligt inskränkande föreskrifter, som ligga dels uti förändringen af det s. k. strecket, som åtskiljer de medelbara och de omedelbara valklasserna från hvarandra, dels uti 31 8, hvilken handlar om valbarheten till öfre kammaren. Genom dessa förändringar har icke allenast det byråkratiska elementet i denna öfre kammare blifvit mera exklusivt, utan också en större del af detta element blifvit nedflyttadt i den andra kammaren, hvilket just utgör det vådliga i en riksförsamling, som skall utgöra en representation af Svenska Folket. Det bör här icke komma i fråga att tvista om ord eller om smärre detaljer, utan om sådana bestämmelser, som inverka på karakteren af det hela. Medan vi äre inne på detta kapitel, kunne vi icke underlåta att på samma gång yttra några ord i anledning af Aftonpostens utfall mot hr brukspatron Petres yttrande vid Orebromötet om de nuvarande Ständerna, åt hvilket yttrande Aftonposten sökt gifva färgen af ett formligt försvar för ståndsrepresentationen. Hr Petrås yttrande gick likväl blott ut derpå, att en stor del af de förebråelser, man med skäl gjort denna ståndsrepresentation, ytterst kunna ledas tillbaka till regeringen och detta kan åtminstone i många fall försvaras. Ty den som följer representationens historia under den förflutna tiden, skall knappast kunna neka, att regeringen, om den med allvar velat en reform i. folkets intresse, äfven varit i stånd att med borgareoch bondeståndens tillhjelp förmå det byråkratiska elementet, presteståndet inberäknadt, att gifva med sig; och man skulle nästan steg för steg kunna utvisa, att i de fall, der de två första stånden gjort ett envist motstånd och tillintetgjort de båda öfrigas bemödanden, har den egentliga orsaken dertill legat antingen i regeringens bestämda ovilja emot, eller ljumhet för, de andra ståndens önskningar. Exemplen härpå äro talrika och ovedersägliga. Hvad var det väl som så länge uppehöll näringsfrihetsfrågan och realisationen, annat än den gamle konungens obenägenhet för dessa båda åtgärder? Hvad tillintetgjorde reformen i tullsystemet under riksdagarna 1840 och 1847, om icke, att en plötslig förändring i åsigter mot regeringens egna propositioner inträffade på högre ort? Hvad åstadkom det futtiga resultatet i skatteförenklingsfrågan vid sista riksdag, om ej en tvekan som yppade sig på samma håll? Hvad har så länge fördröjt reformerna i elementarläroverkens organisation, annat än den omständigheten, att regeringen varit så sen i denna fråga? Hvad har förorsakat de båda första ståndens öfvervigt i anslagsfrågorna öfver de båda öfriga? Helt enkelt, att regeringens intresse varit att få mera penningar. Ett undantag härifrån skulle man kanske med något skäl kunna göra hvad lagreformen beträffar; men äfven i afseende härpå måste det erkännas, dels att orsaken till dröjsmålet till en stor del ligger deruti, at! konung Carl Johan under de sednare regeringsåren icke gjorde något för denna angelägenhets fortskridande, alltsedan den gamle byråkraten och reformhataren Rosenblad efterträdde grefve Gyllenborg på justitieministersplatsen, och att svårigheter och dröjsmål, såväl då som sedermera, förorsakats af bekanta förhållanden med heterogena elementers sammanförande i lagberedningskommitten; kanske också genom det felet, att man icke börjat reformen med sjelfva processordningen. Om allt detta måste medgifvas, så blir slutföljden deraf ingen annan, än att den vigtigaste uppgiften vid en representationsreform är, att sätta regeringen sjelf iett sådant moraliskt beroende af folkets verkliga önskningar och behof, att regeringssystemet blir ett uttryck af allmänna tänkesättet hos majoriteten. I detta afseende är visserligen en reform af den nuvarande ståndsrepresentationen af största nödvändighet påkallad. Men om det hvilande förslaget, i stället att realisera en sådan fordran, i stället för de två första stånden uppställer ett ännu starkare byråkratiskt element, sannolikt helt och hållet öfvervägande i den ena kammaren och med ett starkt insteg i den andra, så är ju hela det påräknade resultatet förfeladt, och då synes det vara så godtatt bibehålla hvad som finnes, till dess åtminstone någon verklig fördel kan vinnas för de principer