Aftonbladet – 10 oktober 1849, sida 2

För att leda samtalet på ett mindre farligt och ömtåligt ämne, slog hon med fintlighet om, och föll hastigt in, sägande, i det hon bemölade sig att inlägga i sin röst ett slags bekymmerslös indifferens: ,Verkeligen, herr Thimothe! Ni skulle då vilja afstå er vindskammare? Jag trodde det vara er alldeles omöjligt. Har ni intet något specielt hemlighetsfullt intresse som binder er dervid?... Det der fasansfulla förborgade kabinettet? ... . vÄfven detta är jag villig att uppoffra för er, Lucie... Må ske! Här är nyckeln till min skönaste egendom hit till dags; till det förborgade rum, hvarom du talar... Tag emot den; som min hustru kan du återgifva mig den. Då skall du få vetå allt; ty för sitt andra jag, sin älskade maka, bör man ingenting fördölja.n Mig tyckes snarare,, sade Lucie, i det hon sköt tillbaka den erbjudna nyckeln, ,att då man har en bekännelse att göra, är det mera passande att det sker före än efter bröllopet; det är åtminstone mera redligt. Ack, jag begär ej något förtroende, jag har dertill ännu inga rättigheter... för öfrigt tror jag mig till det mesta känna denna outgrundliga hemlighet; Ni håller på att arbeta På en staty? Nej, Lucie; det är ej allt! ,Då är det väl den der lilla kopparkanonen? pHvad! Hvem i all verlden har kunnat underrätta dig, Lucie? Du vet då... Det är detsamma! Men hvad skall det betyda att ni har i edra gömmor ett sådant der mordiskt vapen ? . -Ett mordiskt vapen, säger du; o! det är ju ej annat än en tub, en slags perspektivkikare. Ack, så hör mig, älskade Lucie, du har så rätt, jag bör nu säga dig allt, och ingenting efteråt, och om det förnärmar dig att jag skulle hafva älskat något föremål innan jag ännu kände dig uti denna öfverjordiska underbara andeverld, om hvilken jag med dig talat, så skall du icke uti en framtid kunna förebrå mig att hafva sökt föra dig bakom ljuset. Fan berättade då, huru hans eldiga själ, i brist på något jordiskt föremål, vid hvilket