Aftonbladet – 10 oktober 1849, sida 2

han hunde fästa sitt hjerta, hans svärmande inbillning hänfört honom till den dåraktigaste, mest passionerade kärlek för Pradiers och De la Rochers mästerverk ; då han en dag, under det ban var sysselsatt att profva en kikäre, den en af hans vänner burit till honom, blef helt plötsligt varse, långt ifrån sin vindskupa, men likväl inom samma synrand, en ung skön qvinna just af den idealiska höga fägringen, hvarom han drömt: omstrålad af denna naiva grace, som han i sina poetiska drömmerier endast tyckte kunna tillhöra konstens högsta rmästerstycken. Hon förenade i sin personlighet skulptörens nymf och måilarens helgon. Båda dessa gestalter sammansmälte och förverkligades för honom i ett enda kroppsligt väsende. Då solens bländande sken belyste hela den angränsande nejden, hennes trädgårdar och hennes boning, framsväfvade hon lätt och full af behag och satte sig ned på en balkong, omgifven af ett slags förgyldt gallerverk, der, under en thronhbimmel i grekisk stil, emellan tvenne höga tulpanträd, som smidigt sköto upp ur djupet af trädgården, syntes hon honom midt ibland denna grönskande massa som en gudomlighet, lik en nådgifvande madonna, nedblickande från sin niche af sten. Genom den ljufvaste fatalism, hvaraf han ej kunde utransaka betydelsen, riktade denna unga qvinna oupphörligt sina blickar åt det håll, der han beundrande stod och förstulet iakttog alla. hennes rörelser; ja, man skulle nästan kunna säga, att hon vinkande kallade honom till sig. Han hade älskat henne ... med ett slags feberaktig passion ... ingenting förbjöd honom det. Sedan han i två månader fåfängt hade anlitat alla möjliga utvägar att på nära håll få se henne, måste han nöja sig med att närmare nalkas henne; medelst sin tub hade han försökt att modellera henne; denna kikare, denna staty, knappt påbörjad, se der de dyrbara skatterna i detta hemlighetsfulla kabinett; det var den stora hemlighet, som så oöfvervinnerligt fästade honom vid sin vindskammare, Ofver allt annorstädes var han oviss om