Aftonbladet – 10 oktober 1849, sida 2

och sambhällsfordringar, som under de sistförflutna riksdagarna representerats af borgareoch bondestånden. S o— Ett rykte, som man bör hoppas är osannt, har sedan några dagar begynt sprida sig, att några tillställningar skulle vara å bane att söka tillvägabringa någon opinionsyttring inom samtliga regementerna i armen emot kapten Zaehrisson, i likhet med den som arrangerades i Götheborg genom uppmaning af chefen för artilleriet derstädes och vid Marieberg af chefen för dervarande läroverket. Vi upprepa att man bör hoppas att detta rykte är ogrundadt och det af flera skäl, som till och med äro oberoende af sakfrågan. Först och främst kan man nemligen vara förvissad, att ett sådant allmänt hotvarp icke erhålles utan motstånd från åtskilliga håll, d. v. s. icke utan att opinionsyttringar äfven i motsatt riktning varda afgifna; för det andra kan det icke bestridas, att en sådan tillställning utgör ett vådligt prejudikat att vilja gå lagen i förväg, och sådana företag medföra oftast den påföljden att man efteråt, då det är försent, ångrar dem såsom ett förhastande. Det förekommer oss såsom vore det illa, om en hel klass, hvilken innehar en så aktad ställning som armeens befäl, skulle utsätta sig för ett sådant förhastande, som aldrig kan leda till något hvarken moraliskt eller materielt godt, men väl till ytterligare splittring och obehag. Ett enskildt skäl till denna åsigt är, hvad som yenast måste falla hvar och en i ögonen, att man omöjligen kan betrakta kapten Zachrissons åtgärd, att offentliggöra det mellan honom och hr v. Arbin förefallna samtalet, ensamt: för sig, eller. afskiljdt ifrån orsaken hvarföre det skedde. Likväl är det blott det förra hvarom opinionsyttringarna handlat. Nu måste man anmärka, att så vida det i egenskap af moralisk sats eller regel i allmänhet sättes i fråga, huruvida det är rätt eller grannlaga att kungöra för allmänheten hvad man fått veta mellan fyra ögon, så lärer icke en ibland hundra, och utan tvifyel icke heller hr Zachrisson, hysa mer än en tanka derom; och i det hänseendet behöfvas således inga opinionsyttringar. Men det måste oek medgifvas, att så grava förhållanden kunna inträffa, att sjelfva denna allmänna regels efterföljd för ett visst fall kan kräfva undantag. En opinionsyttring i nu förevarande fallet, med anspråk på något värde och fullständighet och som ej vill anses ensidig och konstgjord, måste nödvändigt afhandla den frågan, huruvida icke de speciella omständigheter som här varit för handen, rättfärdigat ett sådant undantag, och för detta ändamål fordras att opinanterne först skulle yttra sig, dels huruvida de anse rätt, att hr Z. blef förbigången i befordringsväg derföre att han varit ledamot af ett reformsällskap, dels också huruvida de anse, att annan utväg till rättelses vinnande stod honom öppen, och slutligen, huruvida icke hans uteslutande ur generalstaben utgjort ett tillräckligt ansvar för hans indiskretion. Först sedan man blifvit ense om dessa. frågor, kan det afgöras i hvad: mån Z. gjort sig förfallen till ett högtidlig ogillande för offentlighetens anlitande. ? Men det är äfven klart, att uttryckandet af en opinion öfver dessa frågor, i fall den nemligen icke skall ske på befallning eller genom förmanskapets imponerande utan frivilligt, måste förutsätta en undersökning af skälen för och emot. Således en diskussion inom hvarje kår: motsats till det förfarande, som egde rum i Götheborg, der -det tillsades att inga andra yttranden än ja eller nej finge äga rum; hvaremot denna sednare method, om den fortsattes äfven på andra håll, icke kunde hafva annan påföljd än att erhålla utseende af en fortfarande förföljelse, som otvifvelaktigt komme att mindre skada hr Zachrisson än någon annan, i det allmänna omdömet, för hvars slutliga utslag ingen nu för tiden kån vara likgiltig.