Aftonbladet – 5 oktober 1849, sida 3

hvilka jag visste båda kunde betala och rida den — den förre som utmärkt ståtlig ryttare, den sednare för sina långa konkavt krokiga ben lätt följande alla hästens våldsammaste rörelser, visande att han lika med nästan alla andra tartarer var född och uppfostrad på hästryggen., Efter all denna lyckliga hästhandel är det naturligt nog, att förf. skall utropa: Jag hade således inga hästar att föra hem, och gjorde min kampanj uti Norge endast med två; den ena fick jag af Björnberg, som bar sin förre egares Duc de Piens namn, samt var en temligen tung luns, som drog min lilla embetsvagn eller trilla med Andersson och behöfliga saker uti fram och åter, hvarefter han fick förtroendet att forsla mjölkflaskorna mellan Partele och stora bommen i Göteborg, der han i sinom tid slutade sin icke någonsin ärorika bana. Den andra köpte jag af grefve Carl Johan Wachtmeister, som vunnit den på tärningskast i Tyskland för en blesserad fransk ulanofficers räkning, som gjort reträtten från Moskwa med honom, hvilket syntes på hans länd der flera skråmor funnos af kosakernas sabelspetsar, hvilka bållit efter ryttarens rygg, på denna farliga färd från Kaluga in uti djupa Tyskland. Vi tro detta göra tillfyllest, ehuru det visserligen icke på långt när utgör allt det glada förf. har att säga om hästar och menniskor i sitt 44:te häfte.