Aftonbladet – 5 oktober 1849, sida 3

man säger i handelsstil — kallsinnige. i) Den förutsedda, egentligen inbillade förlusten vid I hästförsäljningen kunde jag bära trankilt, emedan lljag fick ungefärligen hvad jag hade gifvit, ehuru f I jag länge hade ridit honom under större förhoppningar; men mitt deltagande för den fordne vän,Inen och regementskamratens missöden kostade mera -Ipå mig, emedan jag fann honom mycket förändrad, s mindre till utseendet, än till lynne och äsigter, som -licke kunde annat än nedstämma en verklig vän. -ISjuk och pjunkig, var honom allt i olag, 0. s. V., r hvilket vi förbigå, helst vi icke rätt veta om elförf. här menat tit. Suremain, Hjerta eller IStjernerona, hvilka alla tre blifvit nämnda nyss förut. Ifrån den sjuke och pjunkige regementskamraten, vända vi oss mycket hellre till följande: Men låtom oss nu återkomma till dispositonen af min ystra fåle, som icke var en så lätt sak, men som dock gick för sig till slutet genom min gamle JAndersons alltid vakande nit. Denne, på sitt vis verksamme vän, hade en egen gåfva att göra sig be(kant med lägre ställningar och förhållanden, synnerligen bland tjenstfolket, äfven på ställen, der jag blott vistats en enda natt. Han var dock ickekommen derhän, som Suremains sista betjent Francois, som knyplade spetsar åt pigorna i qvarteren på sin hufvudgärd vid lediga stunder och hvilken var den gladaste verldsborgare, jag någonsin sett, till hvilken i motsats min Anderson var en trumpen sjelfvisk legoist — trogen i all ära, så vidt det stod tillsamI mans med hans fördel eller uppfattning af lifvet. ) Uti ett stort värdshus i Lubeck för resande, hbållet af en enka, hos hvilken jag först blef inqvarteIrad, hade Anderson från början vunnit sina försänkningar bland tjenstefolket, som en alltid snål och bungrig person, hvilken gömde allt hvad han fick och som icke genast kunde förtäras. Jag minnes ganska väl denna min halffransyska värdina, en liten brunögd liflig coquette, som hade förlorat sin man vid någon af Libecks äldre ockupationer och som Istod serdeles väl med alla de olika efter hvarandra staden ockuperande nationer till mycket skydd och fromma för sin värdshusrörelse; hennes humör var likväl mera fransyskt än tyskt — ty hon fann sig särdeles sårad af, att jag var så ohöflig att kalla henne, i stället för madame, meine Frau, hvarföre hon alltid titulerade mig lieber Mann, förmoI dande att jag förstod piken. Min Anderson, med sina vänner bland tjenstefolket, som han, sedan vi Iflyttat på andra ställen, ofta besökte, lärer, då beslutet var taget att jag, häldre än att föra min polack till Sverige, ville sälja den, hvilket han tyckte om, emedan han icke tålde hästen såsom arg och obändig i spiltan, troligen uppgjort med dem som lockså kände hästen, sjelfva sättet vid försäljningen af honom, hvilket visserligen i annat fall icke lyckats. Anderson et Associts hade uppletat en på I värdshuset boende brunswigerhandelsexpedit, som ville Thafva en god ridhäst att svänga med mellan Tysklands städer som probenreuter — och nu kommer sjelfva det löjliga i denna händelse att beskrifvas. Hvad Anderson må hafva sagt om min Polles förtjenster och fel, vet jag icke; men han kom in i mitt. rum en vacker dag och berättade särdeles förnöjd, att han hade en köpare till min häst, hvilken dagen derpå skulle tidigt på morgonen resa till Brunswig; tilläggande, att det nu gällde visa min skicklighet på hästryggen — ty om den civila tysken skulle; vilja försöka den, så blefve säkerligen ingen handel utaf, hvilket hans samvete icke kunde medgifva, då han kände både huru svår han var att komma på utan en slamrande släpsabel och sedan att rida på Iför dess förbannade bocksprång, då den som red hoInom icke kände till dem,. Han påstod att gamle Hoohrn, ehuru försedd med släpsabel, då han några gånger försökt rida honom till vattning, alltid måst hålla fast sig i manen, för oförutsedda händelsers skull, ty Anderson sjelf hade naturligtvis aldrig försökt honom af vissa orsaker, då det ej låg i hans väg att rida, men väl köra mina hästar. Problemet var således svårlöst, och mitt eget samvete var icke så noga mot en tysk handelsexpedit, som troliIgen mot mången annan egentligen militär eller rytTtare till professionen. Jag lät derföre leda hästen i framför stora hustrappan vid bredaste gatan i Löbeck, spände släpsabeln på mig, samt gjorde något fbuller med den under nedgåendet, hvarvid Polle kastade ögonen dit, med tanken förmodligen: ja så, det är husbonden, hvilket icke befriade honom från en örfil på vänstra ögat, som jag väl visste han beböfde som oftast, då jag skulle sätta foten i stigbygeln, väl aktande mig för att få ew slag tillhaka — ty han kunde konsten att äfven slå med framfötterne, som oftast arga hästar kunna. Då jag väl kommit upp på hästen, gick allt som det skulle och jag galopperade till höger och venster, changerade med lätthet, gjorde carrier ut efter gatan, och lät honom konstmässigt dansa eller takta; hvarvid min Ibrunswigare — ett den tidens inbilskt civilt lejon .Jsom alltid blott ropade göttlich! — endast bemIställde, om det ginge an att hafva en resekappsäck på länden bakom ryttaren. Härvid blef Anderson Tförskräckt, förutseende omöjligheten; ty dertill, som han i sin ångest sade, är hästen icke vand. Jag befallde honom dock gå in efter min kappa, hbårdt sammanvira och omlinda den med snören, att den kunde föreställa en kappsäck, så ville jag försöka. Under tiden gjorde jag åtskilliga volter för min köpare och sade, att hästen var kitslig, samt något häftig, så att man icke skulle mycket nyttja sporrarne eller retas med honom. Min badaud eller egentligen tölp sade sig förstå sig väl på hästar och trodde sig kunna rida hvilken häst som heldst, samt äfven kunna inrida dem; men medgaf dock, det min ,häst var väl inriden och att han, om jag ville taga 125 luidorer, genast ville gifva dem, emedan han daIgen derpå tidigt ville rida hem på honom. När det sedan lyckades att lägga kappan på länden och jag slridit några slag härmed, ville jag väl hafva något mer; men vid det jag steg af hästen, gaf ban mig , Igenast de 25 guldmynten och ett till stalldrängen t samt två till Anderson, som förskaffat honom en så vacker och dugtig häst. Härvid vågade jag icke visa mig obelåten; ty, sedan jag en gång hade beIslutit sälja vilddjuret, som också jag ibland ver rädd , för, då jag tänkte på äldre dagars minskade krafter ,Ji hemmet, der jag hade ämnat att vi skulle åldras q tillsammans under ständig disput om hvem som .Iskulle vara husbonde, och då mitt folk fått hederliga drickspengar, som de hade förlorat, om jag fått en annan köpare, hvilken velat försöka den, då allt 1 varit bortskämdt och de i förtrytelsen kunnat sqvallra jutur skolan, så tog jag hvad jag fick, och med litet tförsmädlig mine önskade honom lycka till handelen, som jag visserligen icke skulle uppgjort för detta tipris, om jag icke så snart skulle resa hem öfver -lÖstersjön. Sadelen aftogs nu, såsom hörande till gmin uniform, så att köparen icke kunde rida hästen t till sitt logis, dit ban vandrade till fots bredvid ställdrängen, fägnande sig öfver det kap, han bade d gjort; ty nog hade han funnit, att hästen var mer å värd, än hvad han gifvit: nota bene för dem, som -I kunde rida honom. Jag hörde sedan icke af min expedit; men Antl dersson, som på den följande dagen gjorde besök uti ei värdshuset, fick rapporten att färsk bära hem — att almin kbäönsta LA PE a mn osar APCh MÅNAR hadröp