Aftonbladet – 3 oktober 1849, sida 1

efter sedan dessa beslut blifvit fattade ankom underrättelse om wiener-revolutionens seger. Riksdagen uppdrog nu åt palatinen erkehertig Stefan samt Batthyanyi och Kossuth att inför thronen framföra riksdagens fordringar. Den 16 Mars erhöll deputationen en högtidlig audiens och riksdagens alla fordringar och önskningar beviljades. Kejsaren upphäfde genast det ungerska och siebenbärgska hofkansliet, afskedade den hatade baron Josika, Metternichs blindra verktyg, och uppdrog åt ledaren af oppositionen i Magnattaffeln, grefve Ludvig Batthyanyi, att bilda den nya ministeren. Erkehertig Stefan utnämndes till vicekonung, alldeles oberoende af den österrikiska ministeren. Kossuth och Batthyanyi utvecklade en utomordentlig energi vid lösandet af riksdagens maktpåliggande uppgift att bringa dessa nya statsoch samfundsförhållanden till verkställighet och göra dem gällande i alla särskilda delar af administrationen. De lade handen vid verket redan innan ministeren var bildad: Dagen efter återkomsten till Wien (den 18 Mars) framlades inför Ständertaffeln detaljerade förslag angående de sociala reformerna. Kossuth förklarade härvid, att han icke åsyftade adelns upphäfvande, utan att han, under frig hetens och nationalitetens baner ville förena dess intressen med folkets genom att införa allmän rösträtt till Ständertaffeln, samt reorganisation af Magnattaffeln. — Batthyanyi föreslog tillika att sekularisera de andliga godsen, hvilka voro högst betydliga, samt yrkade sammankallandet af den siebenbärgiska landtdagen, för att förelägga densamma förslag till union med Ungern. Men såväl Kossuth som Batthyanyi medgåfvo ersättning af statskassan till adeln och de andliga för den jordegendom, som genom reformen beröfvades dem. Båda kamrarna samtyckte, och inom sjelfva mignattaffeln visade sig till och med en sådan patriotism, att sjelfva biskoparne erbjödo sig afstå från all ersättning för sin tionde, blott det lägre presterskapet erhölle skade-ersättning för indragningen af deras enda inkomst, tionden. Sedan ministeren blifvit bildad, hvarvid Kossuth, som var själen i densamma, öfvertagit både finansoch krigsministerportföljerna, förklarade sig riksdagen i permanens, och fortsatte sin verksamhet med stor energi. Den fastställde i slutet af April och början af Maj, förutom de redan nämnda bestämmelserna, en mängd lagar rörande: nationalgardets reorganisation; religionsfrihet och lika rättigheter för alla sekter och konfessioner; förberedelse deraf för judarna, genom att tillåta äktenskap mellan judar och kristna; tryckfriheten; nya jernbanor, samt slutligen om den nya representationen. Riksdagen skulle såsom förut bes stå af Magnattaffel och Ständertaffel; den sist nämnde skulle väljas för 3 år af alla medborgare utan ståndseller religionsåtskillnad med en låg valbarhetscensus. Magnattaffeln skulle tills vidare vara i sitt förra skick och konungen utnämna dess president och vicepresident. Palatinen skulle vara ansvarig och hafva rätt att vidtaga alla provisoriska åtgärder i konungens frånvaro. Komitatstyrelsen skulle reorganiseras på en kommunal grundval och deras embetsmän väljas af de mindre kommunernas deputerade, som skulle bilda komitatsrådet: blott öfverfogden (prefekten) skulle väljas af regeringen. Det lyckades under tiden den förre siebenbärgske hofkanslern Josika, att förmå kejsaren vägra sitt samtycke tillurbarialbördornas upphäfvande, under förevändning, att denna åtgärd vore omogen. Palatinen reste till Wien och återkom med kejsarens bekräftelse på alla hittills fattade beslut, samt hans löfte att sjelf personligen upplösa riksdagen den 11 April. — Detta löfte uppfylldes; kejsar Ferdinand bekräftade uti en med stor högtidlighet hållen slutsession alla riksdagens åtgärder; samt lofvade att inom tre månader i Buda-Pesth sammankalla den nya riksdagen. (Forts, följer.)