Aftonbladet – 3 oktober 1849, sida 1

got wvidlyftigt, emedan ämnets stora vigt och intresse erfordrar att gå tillbaka till den ungerska revolutionens första stadium. Andamålet härmed är att visa huru Posttidningen, i likhet med de ministeriella Wienerbladen, gilvit sina läsare ett alldeles falskt begrepp om den ungerska revolutionens ursprungliga natur och hela väsende. Hvar och en som af opartiska källor inhemtat Ungerns historia vet, att revolutionen fulländades på fredlig väg; att riksdagen med en hittills exempellös energi genomdref de äskade reformerna och att kejsar Ferdinand högtidligt hade lemnat sin sanktion å riksdagens beslut. ÅA andra sidan vet man äfven, att wienerhofvet och kamarillan, genom oupphörliga intriger och ränker, hvarvid Jellacic användes till verktyg, tillställde det kroatiska upproret mot Ungerns regering, hvilket slutligen urartade till ett blodigt inbördeskrig; att Jellacic blef slagen af ungrarne och jagad öfver gränsen mot Wien, men att efter wienerrevolutionens kufvande, hela den österrikiska armån, under Windisch-Grätz och Jellacic, sändes emot Ungern, som endast försvarsvis uppträdde med väpnad hand emot våldet. När man nu rådfrågar Posttidningens redogörelse för alla dessa händelser, så finner man med förvåning att Ungerns försvar emot det uppenbara våldet öfverallt karakteriseras såsom en rebellion och fälttåget mot Ungern såsom en naturlig och rättmätig fortsättning a! wienerrevolutionens qväsande. Om wienerhofvets förrädiska stämplingar mot Ungern lemnas läsaren i okunnighet och riksdagens hela verksamhet, samt de i spetsen för oppositionen stående personerna, i synnerhet Kossuth, framställas i en alldeles falsk dager. Det är dessa märkliga historiska tilldragel :r vi nu skola återkalla i minnet, samt dervid följa den officielles referater i spåren. Under det den franska Februarirevolutionen uti flera af Europas stater höjde den politiska pulsen till feberaktig våldsamhet, hvaraf följden på flera ställen blef ett väpnadt uppträdande mot regeringarnes maktmissbruk, som företedde en alltmera skärande dissonans mot de från det demokratiska Frankrike utgångna frihetsoch sjelfstyrelseidger: genomdref Ungerns riksdag, med en sällsynt energi, den politiska och sociala revolution, som sammansmälte det ungerska folkets alla stånd och klasser till ett enda fosterländskt parti, färdigt att lefva och dö för de rättigheter och intressen, som, bekräftade genom lagens insegel, utgjorde den magyariska nationens heligaste palladium. Den ungerska riksdagen var församlad i Pressburg, just vid den tid, som vapnens gny i det öfriga Europa uppskakade regenterna ur deras tunga säkerhetssömn. Den 3 Mars af det minnesvärda året 1848 uppträdde opposisitionens förnämsta ledare, Ludvig Kossuth, uti Ständertaffeln, och föreslog, i ett vältaligt föredrag, att hos landets lagliga regering framställa följande riksdagens anspråk: 1:0 en sjelfständig och ansvarig ungersk minister ; : 2:0 skattebevillningsrätt ; 3:0 en demokratisk representation; samt 4:0 en konstitution för hela kejsaredömet. Erkehertig Stefan, Ungerns palatin, presiderade i magnåttaffeln; han hade, genom sitt redbara väsende och sitt patriotiska sträfvande för Ungerns välfärd och lycka, vunnit magyarernas förtroende; och då nu Kossuth i Ständertaffeln vann för sitt förslag icke blott oppositionspartiet, utan äfven hela den konservativa majoriteten i kammaren, så att motionen samma dag, såsom Ständertaffelns enhälliga beslut, remitterades till magnattaffeln, samt der kraftigt understöddes af de inflytelserikaste magnäterna inom kammaren, Batthyanyi, Michael Esterhazy och Szechenyi, beslöt erkehertigen att skyndsamt afresa till Wien, för att söka förmå Metternich att icke sätta sig emot riksdagens fordringar. Den Kossuthska motionen uppsköts emedlertid inom Magnattaffeln. Metternich, alltid konseqvent i tillämpningen. af allenastyrandets princip, äfven i det ögonblick då revolutionens åskmoln började alltmera fruktansvärda och hotande samla sig på Wiens horisont, sökte öfvertala Stefan att med maktspråk afvisa ungerska riksdagens fordringar; men palatinen insåg omöjligheten att trotsa tidens mäktiga röst, och hanhs nit för Ungerns väl var för varmt, att, i detta vigtiga ögonblick, låta bruka sig till ett blindt verktyg i Metternichs hand; han nekade derföre den allsmäktige, kansleren sin medverkan och lemnade Wien den 10 Mars. Detta hindrade likväl icke Metternich att söka, på den väg han ansåg lämpligast, komma till målet, och ban beslöt att, utan palåtinens samtycke, med ett maktspråk upplösa riksdagen. Men Wienerrevolutionens oförmodade utbrott hindrade honom att verkställa detta beslut; den 13 Mars var den allsmäktige kanslerenso makt bruten : och han sjelf i frivillig landsflykt. Emedlertid hade Kossutb, under palatinens : Irånvaro, i förening med Batthyani utarbetat förslag till en fullständig social revolution, hvilken han den 14 Mars förelade Ständertaf-! feln. Under diskussionen häröfver beslutade . såväl Ständertaffeln som Magnattaffeln, båda! enstämmigt, att sända en deputation till kejaren, för att fordra, förutom gjorda yrkanden, följande medgifvanden: j l:o att alla skatter och offentliga bördor skullel( fördelas på alla Ungerns bebyggare, utanlr hänseende till deras stånd, i förhållande tilllå deras förmögenhet ; j I 2:0 alt urbarialbördorna och böndernas na-lr lurapreslalioner straxt skulle upphäfvas, menirt godsägarne hållas skadeslöse af staten ; t 3:0 att såväl borgare som bönder skulle er-!h hålla en proporlionerlig utöfning af rösträtt! till val af fullmäktige för riksdagen, hvilken t icke längre skulle vara en representation aflo komitaterna och vissa kaster, utan af helalb folket. t