Aftonbladet – 29 september 1849, sida 2

KAN DET FINNAS EN LIKA STARK ÖFVERTYGELSE FÖR ALLA POLITISKA PARTIER? , (Slut från föreg. nr.) Vi hafva i det föregående endast velat exempelvis gifva en erinring om, att de liberale kunna bjuda skäl för sig i kampen med motpartiet, som strider för bibehållandet af de gamla missförhållandena i samhället. Icke desto mindre vilje vi hafva den ;humaniteten att medgifva, att de konservative kunna vara öfvertygade om hvad de yrka, ehuru vidunderlig och obegriplig denna öfvertygelse än må förekomma. Vi vilja ej. göra oss skyldige till sådana förbrytelser mot vett och heder, som ständigt och jemt förekomma i de konservatives läger, i det de icke draga i betänkande att benämna de mest framstående bland de liberala med sådana namn som dessa: ,agitatorer,, egoister, ,fiskare i grumligt vattenn, menniskor med dåliga antecedentia, skrikhalsar, skojare, öfriga benämningar att förtiga, hvilka alla mera påminna om marknadsplatsen för hästhandel, än om Zionsberget, Parnassen eller riddarborgarne. De konservatives låghet visar sig deri, att de förneka ärligheten af sina motståndares öfvertygelse; deras dårskap och löjlighet deri, att de fordra aktning och gehör åt sin egen, den de söka försvara med skäl, som blifvit lika många gånger omkullslagna som åberopade. Till hvilka förvillelser. den leder, missaktningen för andras öfvertygelse, för förnuft och personlighet, för allmänna opinionen, det har man ofta tillfälle att märka. Och icke blott på handlingens fält, men på tänkandets, tilldrager sig sådant, Den som ej erkänner alla medborgares rätt till en röst i samhället, kommer ovilkorligen, om han tänker konseqvent, tillbaka till despotismen, såsom den enda fullkomliga statsformen, eller den lugnaste och säkraste, såsom det heter. Det lärer också finnas, fastän ännu otryckt, en systematiskt genomförd statslära, som har nära nog despotismen till innehåll och syftning, fastän, af undfallenhet för tidehvarfvet och dess sympathier, en sken-konstitutionell schematism är iakttagen i uppställningen. Det lärer heta i denna samhällslära, att regenten representerar