Aftonbladet – 29 september 1849, sida 2

sonlig harm från deras sida, som vilja göra den s. k. militärespriten liktydig med ett slags ordensmysterium, afstängdt bakom en förlåt, hvars upprullande i hvad fall som helst skall anses såsom en förbrytelse. Offentlighetens nlitande kunde med ett ord, efter en sannoik beräkning, lätt förutses för honom innebära, nvad erfarenheten äfven sedan bekräftat, långt mera uppoffring än vinst; och å andra sidan, huru man än i öfrigt må bedöma honom, skola illa oväldige vara ense derom, att han genom letta steg, åtminstone hvad medbröderna i yret beträffar, i intet afseende handiade emot, atan ? deras intresse, då han helt enkelt lät dem veta, hvad honom blifvit förkunnadt. Så halve vi också hört flere både kunnige och mycket aktade militärer bedöma saken. Deremot synes insändaren icke hafva gjort sig reda för hela detta sakens egentliga väsende. Det sluta vi bland annat deraf, att insändaren, ehuru han säger att kamraterne skulle intresserat sig för hr Zachrisson om någon orätt verkligen hade skett honom, likväl helt och hållet med tystnad förbigår det som utgjorde hufvudföremålet för samtalet mellan hr Z. och general Arbin. Häraf kan ingen annan slutsats dragas, än att insändaren fullkomligen gillar det serskilda skälet till hr Zachrissons förbigående samt i och med detsamma äfven adopterar den grundsatsen, att en officer bör vara utesluten från vissa politiska rättigheters utöfning. En sådan mening måste vara hvar och en obetagen, lika väl som man å andra sidan måste äga rätt att ej instämma deri. Vi taga oss endast friheten observera, att den förstnämnda. af dessa åsigter icke öfverensstämmer med de begrepp man i allmänhet och hittills gjort sig om naturen af ett fritt samhälle, hvilket begrepp förutsätter en viss likhet i personliga rättigheter för alla medborgare, utan afseende på hvilken klass de tillhöra. I stället går denna åsigt tydligen ut derpå, att en viss klass, nemligen embetsmän som tillhöra militären, icke blott i sin tjenstebefattning, utan äfven utom densamma, böra betrakta sig såsom en i medborgerligt afseende från hela det öfriga samhället afsöndrad kast, som derjemte bör vara bunden vid en blind undergifvenhet i hvad fall :som helst, och att disciplinen eller kår-andan i detta afseende bör vara så stark, att en sådan embetsman icke utan att fela mot hederns lagar kan vädja till det allmänna omdömet eller anlita offentligheten, som likväl för alla andra anses såsom en laglig och loflig tillflykt. Detta tillintetgörande af den individuella handlingens frihet är i sjelfva verket icke annat än den pura servilismens. Vi hemställe huruvida iel.e den värde insändaren vid närmare eftersinnande skall inse, att hans artikel, kanske utan att han så noga tänkt derpå, egentligen utgör ett försvar för denna lära, samt att hans framställning om vänskapens och kamratskapets bud, i tillämpning till den Zachrissonska affären, sålunda egentligen reducerar sig till blotta sötsaker, med hvilkas tillhjelp det för all känsla af individuel sjelfständighet motbjudande medikamentet må kunna mera obemärkt svälja: