Aftonbladet – 29 september 1849, sida 2

ST — — — — den förbittrade kammarjungfrun uti ett utbrott af sårad sjelfkänsla; linne som en karl har brukat ? Grefvinnan tänker då verkligen sjelf återvända dit i egen hög verson, och återbära det rena linnet till sin nya kund? frågade jag. Jag vet ännu icke för säkert, svarade hon mig, med någonting vacklande i rösten. Vet ni väl att jag der har lupit stor fara, vet ni väl att han ville omfamna och kyssa mig? Härvid började hon åter att skratta, Jag tillstår att jag var bra rädd. Ja, det var just minnet af denna tragikomiska fruktan som satte alla mina skrattmuskler i rörelse då ni kom. För öfrigt var väl icke faran mycker stor, ty emellan tvenne personer af folket, en handtverkare och hans gelike, kan en omfamning och en kyss, som underskrift på en ingången öfverenskommelse, som han kallade det, ej -ega samma vigt och småiaktiga hetydenhet som stora verlden fäster dervid. Hos denne yngling saknar man dessutom icke hvarken takt eller lefnadsvett; dessutom bar han känt min kusin... och för min del så är jag väl pligtig att göra något för den stackars Albert, som i anledning af min ed nu varit missnöjd med mig i tre dagar. Då han ryggar tillbaka och icke vill hjelpa mig att fullborda den, så måste jag väl sjelf draga försorg derom. ,Hvad! Ämnar fru grefvinnan verkligen återvända dit? frågade Josefine, som troligtvis blifvit uppledsen på att vänta i vagnen på sin herrskarinnas återkomst. ,Är det passande och tillbörligt? Nej! Detta är icke en roll som tillkommer en grefvinna, en förnäm damin Retad af sina egna ord ände till vrede, glömde sig den dygdesamma kammarjungfrun till den grad... att grefvinnan de Maudunit, i trots af sin vanliga mildhet, blef i sin tur så förifrad, att hon befallde henne att genast lemna rumraet.