Aftonbladet – 29 september 1849, sida 2

krigsartiklarna enligt hans tanka hafva att säga om dessa åtgärder. Den andra artikeln är insänd från en ibland dem som deltagit i den nyssnämnda opinionsyttringen mot hr Zachrisson och går ut på att framställa en förklaring af och ett försvar för nämnda opinionsyttring. Då denna åsigt står i strid med vår egen, men red. det oaktadt trott sig böra lemna rum för dess uttalande, torde det vara på sin plats alt derom tillika bifoga några tankar, som innehållet synes påkalla. Om man nemligen uppmärksamt genomläser denna sednare artikel och dermed jemnför en annan, som varit insänl till och synlig i Aftonposten för i förrgår, så visar det sig tydligt att den sidan som direkt eller indirekt försvarar förföljelsen mot kapten Zachrisson, numera förnämligast söker att, lill stöd för denna förföljelse, få hela tvistefrågan öfverflyttad på en helt annan grund än den ursprungliga. Denna slutsats kan dragas deraf, att så väl den till oss insända artikeln, som den i Aftonposten, med en viss sorgfällighet framhåller ett nytt, under hela den föregående tiden aldrig vidrördt uppslag i saken: att kapten Z. icke skall haft några giltiga anspråk på det bortgifna batteriets erhållande, och att flere äldre officerare funnos som dertill voro mera meriterade, samt att hr Z. af detta skäl icke heller haft fog att beklaga sig öfver någon orättvisa. Man tyckes emedlertid hafva förbisett att denna meri:fråga icke har det minsta att skaffa med de omständigheter, som böra betraktas vid bedömandet af förfaranderna dels emot, dels af kapten Zachrisson. För att inse detta, är det nog att påminna sig, det öfverste Heyl en gång hade uppfört hr Zachrisson på förslaget såsom den der öfversten ansåg dertill berättigad, och att general Årbin äfven förklarade att han hade ansett kaptenen böra erhålla batteriet, till dess det bekanta serskilda politiska hindret kom emellan. Det är ju så ledes klart att frågan om hr Zachrissons eller hans kamraters företräde i meriter redan var afgjord af dem som hade att bedöma densamma, i den stund det i Handelstidningen berättade samtalet passerade, och att för öfrigt aldrig någon sådan fråga vid det samtalet uppstod, som den nu af insändaren upptagna. Hr Zachri son har också icke beklagat sig öfver annat, än att hans förbigående oaktadt ett sådant antagande och medgifvande från chefernas sida, grundade sig på ett skäl som var helt och hållet främmande för tjensten, och som hvarken rörde hans skicklighet eller konduit såsom officer, utan var blott och bart politiskt. Hade skälet varit det, som man nu vill framskjuta, så hade general Arbin äfvensom öfverste Heyl utan tvifvel äfven angifvit denna orsak, och då hade hr Z. aldrig haft någon sådan anledning som nu företett sig, att anlita offentligheten. Hela den sednare uppfunna argumentationen blandar endast bort saken och bör helt och hållet afskiljas derifrån. Det väsendtliga som här måste afses i frågan om befogenheten att draga målet under offentlighetens domstol ligger enligt vår föreställning deri, att general Arbin enligt hvad berättelsen i tidningen innehåller, hade blifvit af Konungen specielt anmodad, att tillkännagifva för hr Zachrisson, att hans deltagande i reformsällskapet utgjorde anledningen till hans förbigående, och att general Arbin framförde detta tillkännagifvande. Nu kunna tankarna naturligtvis vara olika om lämpligheten af endera eller båda de nyssnämnda åtgärderna. Att låta politiska meningar ingå bland tjenstemeriter för eller emot torde några kanske gilla, andra göra det icke; det må vara en sak för sig. Äfvenså kan man, och det hafva säkert de fleste gjort, finna det vara ett fel och en klandervärd svaghet af general Årbin, som ensam ägde makten i frågan om batteriets disponerande, att begagna en annans högre vilja såsom ett slags ursäkt, då han likväl kunde-och borde handla på eget ansvar. Men hufvudsaken är att det gjorda tillkännagifvandet nödvändigt måste synas kapten Zachrisson, likasom det förekommit hvar och en annan, i allt fall vara af en utomordentligt stor vigt och betydelse såsom prejudikat och principfråga, enär det gick ut på att om än underhand, likväl helt och hålle! officielt och med den kraft som ett bud frår högsta ort medför, enonsera ett helt system : få ord. I följd af allt detta blir det äfven klart, at! allt hvad insändaren af den sednare artikelr Italat om vänskapsförhållande mellan kamrat. linom en kår m. m. och de moraliska förhåll ningsreglor, som deraf böra hemtas, ehuru vig tigt och väl framställdt det kan vara såson lallmän sats, har med den ifrågavarande saker alldeles intet att skaffa, och detta så mycke mindre, som hr Zachrissons skrift oeh allt hvar Ideri förekommer icke det minsta rör hans för Ihållande till kamraterna, hvilka der ej ens om nämnas. Man kan hysa skiljaktiga tankar on det vågade och under vanliga förhållander I ogrannlaga i, att göra ett enskildt samtal til I föremål för offentligheten. Oss förekomme ;Idet dock, att man här icke får förbise de sär Jena omständigheter, som framkallade dett handlingssätt. Hr Z. kunde dessutom, då ha! beslöt sig till att taga ett sådant steg, ej undg latt inse, att det skedde under äfventyret a . mor ra 2 AA