Aftonbladet – 28 september 1849, sida 2

ket — det är majoriteten — för närvarande är mäktigt cch medvetande, och hvars uttryck ligger i resultatet af allmän öfverläggning och omröstning, existerar icke för eller i det samhället tills vidare. Men det är just detta, so de konservativa envisast bestrida. När de upphöra hoppas, att kunna göra sin öfvertygelse till majoritetens, framförallt när de misströsta att lyckas gifva sannolikhet åt den osanningen, att de i alla fall äro majoritetens målsmän, göra de plötsligen en ännu tvärare höger sväng och påstå helt kallblodigt, att dock samhällets förnuft och vilja represerteras af öfvertygelsen inom deras minoritet. Huru irrationelt de göra ett sådant påstående, hafve wi sökt visa; det återstår att tillse, med hvilken skenbar rimlighet de, från klokhetens och nyttans, insigtens och talangens synpunkt, kunna göra det påstående, vi omordat, i trots mot pluralitetens mening eller den allmänna opinionen, just i det fall, i hvilket den bjuder ovilkorlig aktning. En human motståndare kan till en början tycka sig böra medgifva, att åtminstone lärdomen finnes på den konservativa minoritetens sida, ehuruväl den ena efter den andre af den egentliga lärdomens män deserterat ur lägret och numera befinner sig i majoritetens och rörelsemännens leder; och sannolikt är, att denna företeelse blir alltmera allmän. Men nu äro de allmännare politiska frågorna af den beskaffenhet, att deras afgörande alldeles icke hemfaller åt den egentliga lärdomen, den djupare insigten: de speciella vetenskaperna. — Det finnes visserligen speciella politiska fråsor, men dessa måste utvecklas och redas af den speciella politiska lärdomen, insigten i de kunskapsämnen, som afse statskonst och inre samhällsförhållanden. Vi tala likväl nu icke om den vanliga politikens hemliga vetenskaper eller snarare svartkonst, sådan den blifvit systematiskt hopsmidd af egennyttan och herrsklystnaden: vi tala om en politik, som kan stå tillsammans med kristendom och mensklighet, folkens frihet och sällhet. Denna politliks grundsatser äro sådana, att de begripas och ovilkorligen billigas af sunda förnuftet, af det mogna förståndet, af den allmänna bildningen, af den praktiska erfarenheten; ja, dess allmännaste grunder äro sådana, att till deras uppfattning och erkännande snarare erfordras fördomsfrihet och ett rent hjerta än egentlig bildning, än mindre djupare vetenskapliga insigter. De fattas, om vi få bruka en konstterm, intuitivt och axiomatiskt af hvar och en med vanlig tankeförmåga och rättskaffens sinne. Till sådana grundsatser hörer t. ex. läran om allas rätt till en röst inom samhället, med den inskränkning, som inre skäl och yttre förhållanden visserligen relatift, men dock förnuftsenligt, bjuda. Denna lära blir på samma gång känd och erkänd; äfven den obildade, som af brist på eftertanka, ej af sig sjelf kommer till kännedom af denna lära, fattar den genast då den en gång blir framställd. Och sedan han fattat och godkänt den, med instinkten och hjertat, så är det, utan all lärdom, blott ett enda steg till verklig insigt och klart begrepp. Begrundning och jemförelse hjelpa här till rätta. Då, enligt förnuft och kristendom, en hvar, utan afseende på något sådant, som i yttre måtto innebär en skilnad menniskor emellan, har lika rätt till de andliga fördelarne, och då det medborgerliga och religiösa lifvet ej kunna i verkligheten åtskiljas, så är det så innerligen lätt att inse, att menniskorna måste stå i samma broderskapsoch jemlikhetsförhållande i afseende på jorden och timliga ting. Hafva menniskorna en ursprunglig lika rätt till himmelen, så hafva de också en ursprunglig lika rätt till det jordiska samhälle, de naturligen tillhöra. Detta inser äfven den obildade, och sanningen af den lära, hvilken vi anfört såsom exempel på grundsatser, hvilkas riktighet är klar för alla, som vilja erkänna det rätta, erkännes också öfverallt, der ej den theoretiserande lärdomens intresselöshet för det verkliga lifvet förslöat blicken, eller egennytta och maktbegär sätta en bindel för ögonen, eller beqvämlighetsbegäret fördolskar eftertanken, eller ändtligen den bornerade tron på den, som äflas att fortfarande usurpera den politiska vishetens representantskap och förmynderskap öfver medborgare, undertrycker det sannt moraliska behofvet att äga en egen öfvertygelse. Biir det åter fråga om den allmänna bildningen, den mångsidiga erfarenheten, den praktiska dugligheten, så ligger väl påtagligen öfvervigten på majoritetens sida, ehuru minoriteten ej ännu kunnat förmås till erkännande af detta förhållande. Att slutligen åberopandet af bördens och förmögenhetens företrädesrätt till afgörande af statens angelägenheter icke grundar sig på rätt eller rimlighet, att bördens och förmögenhetens förmåner icke innebära någon garanti för pollitisk visdom, det är numera en afgjord suts, bevisad med skäl och grunder och bestyrkt af erfarenheten ). (Forts. följer.) ) Här vilje vi dock ånyo fästa uppmärksamhet på I hvad vi förut antydt: att det icke heller är på grund af allmännare bildning, som de liberale yrka rösträtt för de orepresenterade. Att börden icke företrädesvis berättigar, ej beller rikedomen, ej hell.r den egentligen så kallade lärdomen, hafve vi redan segt; men detsamma gäller äfven konseqvent, ehuru paradoxt det i förstone låter, äfven om bildnirgen. Det är för förnuftet eller personligheten rösträtten yrkas. Förnuftet är det Accaniialla I manniskanafrnron I jiemförelga med