Aftonbladet – 28 september 1849, sida 2

Vår unge konstnär betraktade henne noggrannafe för att se till, om det ej kunde vara någon gammal bekantskap, som hade fallit bonom ur minnet. Men, nej! han kände henne icke. Likväl under hennes åskådning blef han i sin tur helt förvirrad, och båda två stodo der en stund tigande midt emot hvarandra: hon på sin sida, nagelfarande väggarne, ja, sjelfva möblerna i rummet; han väntande på att hon skulle bryta tystnaden, eller, kanhända, tänkande på helt andra saker. För att göra sin närvaro gällande och komma henne att återgå till sig sjelf, gick hsn några steg emot den unga flickan, tog vänligt hennes hand och tryckte den förbindligt. Mitt vackra barn, sade han i det han upprepade sin förra fråga med en stämma vida olika den föregående, hvad önskar ni? Och hvarmed kan jag vara er till tjenst? Den tillfrågade drog med en ädel värdighet sin hand tillbaka, kastade en förstulen blick på dörrer, som hon hade lemnat öppen vid silt inträde och efter att hafva blickat på den unge mannen, hvars glada och öppna anlete, utan tvifvel lugnade henne, svarade hon: Jag är tvätterska ... min herre, fintvätterska... och ursäkta mig om till en början . men det är på det viset att fordom... det är mycket länge sedan det nu... så bodde jag i dessa rum., Verkligen? Ar det möjligt ? Ja, min herre,, svarade hon, suckande, ,tillsammans med min mor., Har ni då förlorat er mor? Den unga tvätterskan gjorde genom en böj ning på hufvudet en jakande åtbörd. Jag äfven har förlorat min, återtog der unge bildhuggaren, min far är död: af hel: min slägt återstår mig blott en farbror., För mig återstår ej någon anhörig! sva rade hon ånye, suckande.