Aftonbladet – 28 september 1849, sida 2

Det är först och främst klart, att vid bildandet af min egen öfvertygelse läran om skyldigheten att hysa aktning för andras endast är tomma ord, såvida intet vilkor bifogas. Det ir en tillfällighet, om aktningen är bifogad. Skyldigheten till denna aktning beror helt och hållet af den främmande öfvertygelsens beskaffenhet. Ar denna öfvertygelse grundad på förstånd och hederligt tänkesätt, så är den aktning värd; och då öfverensstämmer den också, i allmänhet åtminstone, med hvar och en förståndig och rättänkande menniskas öfvertygelse, hvarför också emellan sådana menniskor aldrig någon väsentlig meningsstrid uppkommer, utan den främmande öfvertygelsen är redan, eller blifver lätt, ens egen. Grundar sig åter den främmande öfvertygelsen på egennytta och ett lågt tänkesätt, så är det sjelfklart att den är föraktlig och intet afseende förtjenar. Ar den stödd på oförstånd bos en eljest välsinnad och renhjertad menniska, så kan man möjligen finna ursägt för en sådan öfvertygelse, men högakta den kan man icke, emedan den icke är i sig sjelf aktningsvärd. Om deremot en man af förstånd och rättskaffens tänkesätt hos en annan person varseblifver en alldeles motsatt öfvertygelse i saker, uti hvilka det sunda menniskoförståndet kan komma till säkert omdöme, och denne andre person likväl är till sina förståndsförmögenheter väl utrustad, så synes den förre berättigad till det antagande, att det icke hänger rätt tillsammans med den sednares mo: ralitet och karakter, och att hans så kallade öfvertygelse, den han åberopar, härflyter från en grumlig källa. Men för en sådan öfvertygelse måste man hysa missaktning eller rättare förakt. Ser man ändtligen en sådan person, som den sednare, under en längre period, måhända under hela sin lefnad, med konseqvens i sitt sträfvande, med ifver och energi, vidhålla sin öfvertygelse, så ligger i en sådan företeelse någonting rent af infernaliskt, så vidt sådant hos en menniska kan uppenbara sig, och man stannar ej vid blotta föraktet för en sådan person, utan man hatar hans grundsatser och verksamhet med full rätt och pligt, såsom man bör hata allt lågt och uselt, hvarhelst det gör sig synligt. Huruvida vi skulle kunna äfven med svenska exempel i skriftställarväg styrka, att sådana varelser verkligen gifvas, det öfverlemna vi åt läsarens crinring och urskiljning att afgöra. Men om andras öfvertygelse ej bör äga mnågon inflytelse på min egen, utan så vida den innehåller detsamma, hvartill jag sjelf efter bästa vett och insigt slutligen kommer, så följer dock ej deraf, att det gamla sedespråket, om skyldigheten att bära aktning för andras meningar, saknar all grund. Det är, som sagdt är, endast vid bildandet af min enskilda öfvertygelse, som andras ? och för sig betyder ingenting: vid lagstiftning inom samhället och andra dylika fall måste den betyda allt. Derförutan kan ej finnas något al! männeligt, med enhet och ordning. Vid omröstning inon samhället måste allas öfvertygelse gälla lika: hvar och en röstar som person: personligheten är förnuftet, som är delsamma hos alla, hvilken skillnad för öfrigt må finnas mellan medborgarne. Detta är skälet, hvarföre det är en sanning, att alla röster måste gälla lika. Den ena medborgaren kan inse klara:e än den andra, hvad som är det förnuftiga i särskilda fall, men som förnuftet ej verkar med tvång och ej heller kan utifrån betvingas, så kan ej den ena rösten vinna den andra på an an väg än frihetens, det är öfvertygelsens. Derföre kan ej den upplyste göra sin öfvertygelse gällande för den mindre upplyste på annat sätt, än genom framställande af skäl och grunder, i förlitande på den inre naturnödvändighet, att den, som besitter sanningen, alltid på längd undergräfver dens mening, som med honom tänker oli a; ej heller kan den upplyste undvika att, i omröstningens ögonblick, fullt ut respektera den mindre upplystes röst såsom sin egen. Detta måste gälla så väl inom hvarje liten kommun, som inom det stora samhälle, vi kalle stat. Ty de flesta rösterna vid votering om samhällsfrågor uttrycka just statens elier kommunens förnuft och vilja, så vidt som förståndsutvecklingen och bildningen fortgått till den befintliga tidsperioden; och något annat förnuft, högre eller lägre ), än det, hvaraf fol) Vi mene härmed helt ärligt och enkelt, att så litet de ultra-konservatives medeltidsidter passa för vårt närvarande samhälle, lika litet passande vore för ögonblicket en snillrik och djupsinnig tänkares sö mhällsteorier, som tilläfventyrs anticiperade på en nog aflägsen framtid och blott aftecknade den för hans fantasi framskymtande bilden af det ideala samhället. I sammanhang härmed vilje vi ock utan allt förbehåll förklara, att vi icke skulle taga ringaste skräck till oss, om de reaktionäras hopp om den unga fransyska republikens fall ginge i fullbordan. Vi vilja nemligen ingenting annat, än att hvart och ett folk i politiskt afseende må erhålla hvad det efter måttet ef sin politiska bildning sjelft ästundar, och mera, än det tål och behöfver, kan det icke åstunda, ersedan det saknar politisk kapacitet dertill. Om fransyska republi ken faller, så var verkligen bändelsen den 24 Februari 4848 en slumpens nyck eller en kraftyttring af partisinne, och då sker en periodisk återgång, hvars nödvändighet både de liberala och kon ervativa måste erkänna. Denna katastrof skulle emellertid endast bevisa, att fransyska folket ej ännu vore moget för den republikanska statsformen, som dock blir en följd af civilisatioren, lika visst som denna slagit så djupa och vidtutseende rötter, att endast en naturrevolution sSynes kunna hämma dess fortgående utveckling.