Aftonbladet – 28 september 1849, sida 2

Nu var ej mera något tvifvelsmål för handen; det var för Venus som Timothes lilla skrubbgömma hade blifvit inrättad. Visserligen erkände hvar och en den unge bildhuggaren för en hederlig och redbar gosse; men ett tillgrepp som sker af ren kärlek, det är ju helt enkelt ett enlevemang; det är ju allenast ett bortröfvande, antingen föremålet är flicka, hustru eller staty? ! Olyckligtvis såg man äfven snart denna irrmening upplösa sig. Den som hade stulit den dyrbara statyen blef upptäckt, dömd och straffad, men det var ingalunda Timothå. Så stodo sakerna, då Thimothe en morgon såg en ung tjusande flicka inträda i sin kammare, enkelt men smakfullt klädd, med en vacker foulard å la Fanchon omkring det täcka hufvudet. Klädningen af ett anspråkslöst tyg med mörka färger och det svarta förklädet med små näpna fickor, tillhörde otvifvelaktigt den vanliga klädedrägten för alla arbetande qvinnor i Paris, men den snöhvita färgen på hennes strumpor och bomullsvantar, hennes fina och väl veckade krage, men isynnerhet den genombrutna videkorg hon bar under sin arm, skulle varit tillräcklig att gilva hennes stånd tillkänna. Timoth, som just utkom ur silt lilla kabinett, fäste till en början vid hennes person ingen synnerlig uppmärksamhet. Han utgick derifrån dyster och sorgsen, och den röst med hvilken han tilltalade den nyss ankomna gästen, vittnade nogsamt om hans sinnesförfatting. vad vill ni? frågade han henne, med en tvär, vresig ton. Den unga flickan svarade honom ej genast, hon stod der som en olöst gåta; hela hennes själ låg i hennes ögon, då de sökte att i en enda lång blick famna hela det lilla rummets innandöme.