Aftonbladet – 26 september 1849, sida 2

Gör intet annat än hvad väl bekommer. Som den enskilda, individuella tillvaron icke är möjlig annorlunda än i samlif med det Hela, och allt skapadt fortsätter sin tillvaro endast så vidt det oupphörligen emottager, undfår af detta sednare och åt detsamma återgifver; emedan det individuella lifvet på natursidan närmast är beroende af de kosmiska momenterna och detta lifs helsa förutsätter oafbruten harmonisk vexelyerkan med dessa, utur hvilka såsom immateriellt physiska potenser alla materielt lekamliga daningar uppstå och till hvilka de åter upplösas, så följer härutur Vattenkurens andra regel: Njut, under ledning af välbekommande, ljuset, friska luften, rena vattnet och jorden — naturligtvis i dess närande alster. Som helsan, i den nyssnämnda det enskildas och det allmännas vexelverkan, är beroende af individens verksamhet och hvila, eller af rigtigt förhållande mellan det tillstånd, då denne företrädesvis är emottagande och det, då han sjelfverksamt gör gåfvan fruktbärande, så att hvarje function, och följaktligen functionens materiella substract eller organ slappas, domnar, förtvinar om den icke hålles i behörig verksamhet, d. v. s. att all kraft således egentligen mnärer sig sjelf, nemligen tillegnar sig näringen genom sin verksamhet och att den enskilde organismen, i dess helhet, genom overksamhet förlorar förmågan att af den allmänna organismen emottaga eller uppehållas — alldeles så, som menniskan, såsom ordets representant, endast så vida kan rätt tala, som hon ej underlåter att rätt lyssna — upplåta sitt inre öra för det himmelska förnuftets röst — så få vi häraf Vattenkurens tredje regel: Alt behörigen iakttaga sömn och vako, rörelse och hvila, arbete och nöje. Emedan i denna verld af blandadt ondt och godt, ljus och mörker, köld och hetta hvarje enskild lefvande varelse har sitt bestämda normalmått af organisk värme, och lifvet följaktligen går under så väl i den ena som i den andra ytterligheten, så följer af detta förhållande Vattenkurens fjerde regel: Vårda organismens normalmått af värme. Om det rena vattnet äfven för det organiska lifvets sunda uppkomst och bestånd är lika omistligt som de öfriga kosmiska elementerna, har det deremot framför dessa den egenheten att utgöra egentliga medlet till den sjuka organismens nyfödelse till helsa. Det är nemligen lika så omöjligt att utan det sjukas upplösning vinna dess friska ombildande, som det är omöjligt att tilk ren form återföra den krossade eller felaktigt anskjutna krystallen, eller omöjligt för den syndiga menniskan att födas på nytt, att hos sig utveckla den nye Adam, Christus, annorlunda än i den mon hon hos sig upplöser, dränker, dödar den gamle Adam, syndens menniska, som i henne vunnit natur. För vattnets såsom helsomedels rätta både inre och yttre användande, måste man uppmärksamt iakttaga, i främsta rummet, Vattenkurens femte regel: All vid kalla vattenbad aldrig sakna öfvermåltt af kroppsvärme. — Att aldrig fortsätta det kalla badet ända till allmänna kroppsvärmens nedsättande under normalmåittet, d. v. s. att genom badet blott afleda värmens öfvermått, således a och afkyla; men i det hela aldrig utkyla, oi ej dricka kallt vatten när man är kall och kul nsom att äfven när organismen har fullt el Yerfullt mått af värme, aldrig dricka mer, än hvad magen medlätthet emottager och smälte r.