Aftonbladet – 24 september 1849, sida 3

ma till hufvudsaken. Man blef delande och pad mig icke Allevartne ns een corpsen som en underordnad officer, den der hvarken kunde eller ville befatta sig med, nå; t va drag till Ensköld, utan äfven att jag feke skull Upp: nämna, det jag gjort honom delaktig armitta rg och afslog min begäran att påskynda Stålha Trends, återkomst från landshöfdingen. Jag bad Honom då åtminstone visa mig Stålhammars logis, hvilket han ock gjorde. Vi skiljdes åt, sedan han gifvit mig sitt löfte att icke förråda mig. 5 Efter tvenne timmars väntan kom ändthgen Stål. hammar; han berättade: att en landtvärnistsade in; kommit i landshöfdingens matsal och sagt, att 4 kurir hade kommit till staden och att den hadeng got angeläget att meddela Stålhammar. De ta häd väckt uppseende. Landshöfdingen hade af Stål hammar begärt att få reda derpå; men Stålhamma invände, att det troligen var någon af kamraterna som roade sig med en sådan uppgift; att han ocksj sjelf trodde, att förhållandet var sådant, bevisas der af, att han lät mig vänta så länge. Emedlertid vaj detta bättre, än att mottaga ett besök af landshöf. dingens utskickade. Af det sätt hvarpå landtvärnisten uträttade upp: draget, fann jag att värdshusvärden äfven blandai sig i saken. Jag började med att underrätta Stålhammar, det jag hade ett angeläget bref vill Ensköld, och bad honom ej allenast mottaga det, utan äfven före morgongryningen sjelf öfverlemna det. Som Stålhammar var för tillfället högste betälhafyaren, tog han sig friheten bryta brefvet. Jag följde med uppmärksamhet uttrycket i hans ansigte; det var intressant att se de olika känslor, som der afmålade sig. Sedan han läsit brefvet, tog han ett par st tillbaka, i det han på mig fästade en blick, full af förundran och häpnad. Sedan kaptenen — yttrade jag — nu känner hemligheten, återstår att lemna noggranna upplysvingar: om allt, som rörer denna sak. Jag utmålade dervid allt med de ljusaste färger; Stålhammar gick så småningom öfver och delade min öfvertyz gelse samt lofvade mig på heder och tro att meda Ensköld allt hvad som förefallit emellan oss åda. Sedan jag nu — fortfor jag — finner .k nens tänkesätt så goda, torde kaptenen till Stjörnstarframföra enahanda uppdrag som till Enskölä: tiden medgifver mig icke uppsöka alla, jag har-varit här I 5 timmar, och det är vigtigt för migsatt hasta vidare.n i Stålhammar frågade: om jag ej ville träffa majoren, sedermera excellensen Björnstjerna, som vistades i staden? Jag invände, att han ej stod på min lista; ehuru jag hade grundade skäl att anse honom dela våra åsigter, alldenstund han tillhörde ett regemente, Finska gardet, som blifvit temligen oförrättadt, var jag icke angelägen att träffa honom. Kl. 42 på Hatten lemnade jag ändtligen Wosterås, sedan Stålhammar ytterligare gifvit sin försäkran att noga uppfylla de föreskrifter, jag gifvit. Ju närmare jag kom Stockholm, destomer tänkte jag på medel att komma obemärkt förbi tullbetjeningen och den vid tullen uppmärksamma vakten, som alltid antecknade de resande. Anländ till Bar-: karby gästgilvaregård, följde jag med hållkarlen 4 hållstugan, utsåg det enfaldigaste ansigte jag der räffade och begärde få honom till skjutsare. Hur så ? frågade hållkarlen. Det är ett infall af mig, blef gensvaret. Kanske han vill åka fortare, än vanligt? Nej, jag lofvar att han sjelf skall få bestämma arten. Nå, så sätt då för, Olle.n Sedan vi kommit i slädan, tillsade jag honom aga isvägen om Carlberg, emedan jag ansåg småvägarna mindre strängt bevakade. Kurirbrickantick in plats i fickan, kappkragen, hvarpå silfversleifer voro fästade, slogs ned och ett hästtäcke sveptes em fötterna, för att dölja sporrarna och ridbyxornas ; knappar. Ingenting gaf således tillkänna,: att jag var militär, ännu mindre kurir; jag tillsade pojken att köra sakta; jag ville nemligen icke, att ME skulle se ansträngd utoch derigenom ådraga sig någon uppmärksamhet. Vid tullen stannade jag, då posten genom en jk else antydde, att jag borde göra reda för mig Korporalen tillsporde mig, om jag var resande? Jag svarade: Nej, jag kommer in från landet och reser illbaka i dag. Samma besked fick-tullbetjspingen, och som alls ingenting. förefanns i slädan, betvil les icke min uppgift. Emedlertid vågade jag ejT mig, af fruktan att bullret af mina våpen skulle förråda mig. Min enfaldiga bonde spelte den roll jag åt honom uppdragit; vi kommo lyckligt ini staen och stannade på Fredsgatan, der jag i hast bealte skjutsen och befallte bonden, i det jag steg ur lädan, att vända om och köra sin väg. Jag fortsatte till fots vägen åt Gustaf Adolfs torg till det hus, i hvilket baron Jacob Cederström bodde. Fra Af Anckarsvärd hade jag fått noggrann upplysning om Cederströms bostad: Orsaken, hvarföre jag ej körde ända fram till huset, inses lätt. -Cederström hade redan länge varit föremål för polisens uppmärksamhet, som lätt kunnat stegras, om det blifvit bekant,-att.en resande stigit ur vid hans port. I yttre rummet gömde jag mina yaren under kappan och inträdde i det inre, der Cederströmjamte. yra offieerare af de i staden förlagda tvenne tyska regementen uppehöllo sig. Mitt besök ådrog sig icke Cederströms uppmärksamhet, helst som vi råkats ofta under kampagnen och under det han låg blesserad. Då hans fremmande tycktes vilja göra sig alltför mycket hemmatadda, bad jag Cederström följa mig i yttre rummet, der jag för honom upptäckte i hvad ärende jag sommit. Han hoppade på träbenet, och glädjen lyste ur igonen samt blef i förtjusningen så högljudd, att jag nåste bedja honom komma ihåg. att vi icke-voro nsamma och att sådana utbrott kunde skada oss. Men han svarade med glad ton: de der bussarna ro alla bra karlar, jag skall snart expediera dem. Derpå gick han in och affårdade dem, under föreift att han måste åka ut. Då vi kommit på egen and, frågade jag Cederström, om han ansåg sig säer för polisen? Be. Det är jag visst icke — svarade han —jag nisstror min egen betjent, och polisen ville förgnåra dagar sedan genomgå mina papper här i min yrå.n Denna underrättelse var mindre tillfredsställande, ielst som betjenten kände mig sedan -kampagnen; nen namnet förblandade han med grefve Lagerbergs, lå han ganska riktigt anmälte mig ikpolisen. De ! erspaningar, som till följe af denna angifvelse anlides, kommo ej till stånd förr, än jag Var på väg Upsala, dit jag spårades, öch hvarest landshöf; lingen fick tillsägelse att noga efterspana en kurir ned namnet Lagerberg. General Rodaiz hade äfven fått höra ett såda ykte och berättade det på societeten (ett sällska 3ondiska huset); för denna nyhet fick gubben sig tt par dagars arrest, tills man förklarade berättelen förhastad, sedan man förlorat alla spår efter den örmente kuriren. ES —— VP lem hon lätt igenkände, ryckte henne ur denria pänning. :