Aftonbladet – 24 september 1849, sida 3

det han tog sitt ridspö och sin hatt; ,ett Ilustigt upptåg, min sann, det ser ut som skulle vi hyra alla vindskamrar i hela qvarteret. Hvilken förtjusande pied å terre vi der skola få! Men kom ihåg, min sköna grefvinna, att sedan måste det behaga er att gå till notarien. Nå ja, hvarthelst ni behagar, bara ni nu skyndar er När han väl var gången, och hon lyssnande hört den stora porten bullersamt igenslås efter honom, drog hon ett långt och djupt andetag af glädje och tillfredsställelse. Stackars Albert! Jag förstår mycket väl hvarföre denna kommission förefaller honom så motbjudande. Hur annorlunda skulle det ej vara, om han visste allt ... Han vet då icke allt? frågade jag med denna en karls halft förtroliga, balft nyfikna inställsamhet, hvilken i hast finner sig inblandad i en affär, hvarom han hvarken vet början eller slutet. Å nej, icke just för det att jag deraf velat söra någon hemlighet för honom; men hvartill skulle det tjena att tala om det? Men säg mig, återtog jag med en slags hemlig bundsförvandtsmin för att få veta allt, mi sätter då mycken vigt vid att komma i besittning af denpa lilla vindslokal? Ack ja, mycket värde sätter jag derpål Ständigt gisslad af samma nyfikenhets demon, som någon gång vågar slå sina anfäktelers svarta V.ngar så väl omkring en karls som omkring en qvinnas smne, fortror jag: Jag tillstår att jag icke kan begripa, huru ni, som är uppfödd i provinsen och kom till Paris endast för att sättas i pension, samt derfrån utgick för att fira ert bröllop med grefve le Mauduit, kan hafva något slags intresse eljer några minnen, som stå i sammanhang med ett gammalt förfallet ruckel vid gatan SaintClaude.n Det enda svar jag erhöll, vär en sorgligt 1eende blick; sedan hänfördes hon åter in i strömmen af sina föregående betraktelsers hvirfvel, med ögonen oaflåtligen fästade vid denna samma magnetiska. pol, hvilken så mystiskt tilldrog sig hela hennes andliga väsende, ända tills en häftig ringning och ljudet af hastiga steg,