Aftonbladet – 24 september 1849, sida 3

bs i d ) ) t illeda till obehaz tastar honom. såsom aafvande lemnat sin plats, och med hans blinda -venhet för konungen kan de furu bör Hamilton i sa fall för. hålla sig?, — Adlersparre svarade: Undvik honom kan det ej ske så säg honom, att ilton har e med honom att skaffa. Nu ogsde e det lofvade passet. Ja — sade Adlersparre — här skulle komma ett pass ifrån högste befälhafvaren; men adjuJtanten som lofvat förskaffa mig detsamma, var icke närvarande: då uppdrog Anckarsvärd ur sin ficka ett gammalt kurirpass och stack det jemte en bricka i min hand under yttrande: vtag då dettan. Jag var således utrustad med ett pass, dateradt i Juni 11808 för kaptenen vid Svea lifgarde C. H. Anckarsvärd, och utan permissionsbevis från högste befälhafvaren; deremot var jag försedd med tvenne piIstoler och en god sabel. Klockan 40 på aftonen anträdde jag resan med temligen hastig fart och anlände följande morgonen klockan 8 till Kumla prestgård i Nerike, der majoren vid Nerikes och Wermlands regemente baron Carl Cederström bodde hos sin svåger, prosten (sedermera erkebiskopen) Rosenstein. Cederström var ännu ej uppstigen. Rosenstein, som fick se en officer utrustad med kurirbricka, kom genast ut till mig och inlät sig i sam tal och förfrågningar om ändamålet med min resa. Jag föregaf, att enskilda angelägenheter lågo till grund för denna färd, och jag hade endast lofvat en bekant att under förbifarten inlemna ett bref till Cederström. Prosten bad mig enträget stiga in och. i afbidan på svågerns ankomst, taga frukost; i den förhoppning, att Cederström snart skulle komma ner, afslog jag bjudningen. Ehuru jag till en del visste, att Rosenstein stod i godt förhållande till Adlersparre, hvilket prosten äfven åberopade, för att förmå mig yppa för honom anledningen till min resa, tillfredsställdes han dock icke med de svar, som lemnades på hans förfrågningar, hvilka afbrötos genom Cederströms ankomst. Vi togo vägen till ett öfverläggningsrum. Till en början lemnade jag honom ett bref från Adlersparre; han genomläste det och teg, — till dess jag okonstladt frågade honom: när han kunde vara med sin bataljon i Örebro? Derpå svarade han: Ja, — det tål att tänka på., Jag yrkade på ett bestämdt svar så fort som möjligt och tillade dervid: Majoren vet nog hvad tid som erfordras, för att få bataljonen samlad, låtsande mig icke förstå hans: ja, det tål att tänka på.n Sedan jag ytterligare yrkat få ett bestämdt svar, helst som Cederström borde först uppbryta och de öfriga således helt och hållet komma att rätta sig derefter, — uppgaf han; efter något betänkande, följjande dagen (d. v. s. tisdagen eller sednast onsdagen) för sin ankomst till Örebro, der han förklarade att han borde stanna, tills vidare ordres kunde anlända. Sedan jag sålunda uppgjort saken med Cederström, fortsattes genast resan till Örebro, der jag inträffade klockan 40 f. m. Ifrån gästgifvaregården förfogade jag mig ofördröjligen till majoren vid lifregementets husarer C. Charliere; han bodde i nedre våningen af ett hus, hvars öfre innehades af Aminoff, hvilken jag framför allt ville undvika. Då jag inträdde i yttre rummet, kom Charliere från ett inre, jag helsade medelst en bugning; men min helsning blef ej besvarad. Jag tog mig deraf anledning att tro, det Aminoff kunde vara hos honom, hvarföre jag helt tvärt gick ut igen. Straxt hörde jag en hostning, jag vände mig om, — Charliere stod på trappan. Jag skyndade till honom och begärde ett enskildt samtal, men ej i detta hus. Charliere frågade: hvar jag bodde? På gästgifvaregården, var mitt svar. Jag kommer, blef hans. Han kom också snart. I det lifliga samtal, som straxt derpå uppstod melan oss, fann jag den redlige mannen, såsom jag väntat mig honom. Vikommo godt öfverens. Till sitt uppförande mot mig vid det första sammanträffandet gaf han den förklaring: att han anade genast, det något vigtigt var å bane, och att jag hade bastat ut, innan han hade hunnit hemta sig. Aminoff var således ej hos honom. Charliere tog nu af mig noga reda på de serskilda förhållandena, samt när Cederström kunde påräknas vara i Örebro med sin bataljon. Det kom således till pass, att jag kunde lemna honom nödiga upplysningar om Cederströms verksamhet. Jag törs ej längre uppehålla er — sade han — men för att vinna tid åker jag med ett stycke; jag går i förväg, tag isvägen. Charliere följde mig !; mil och bekräftade vid skiljsmessan, genom ett handslag, att redligt uppfylla hvad han lofvat, hvilket han ock gjorde. Få af dem, som deltogo i denna händelse, kommo i så svår belägenhet, som han. Klockan 9 om aftonen var jag i Westerås, der befälen för lifregements-grenadierer och Westmanlands regemente lågo förlagda. Jag efterfrågade genast, hvar befälhafvaren för grenadiererna, major Ensköld, bodde. Man gaf mig rådet att förskaffa mig underrättelse derom på stora värdshuset i staden. Vid ankomsten dit, befanns restaurationen upptagen af en del militärer, som till större delen tillhörde den i Westerås förlagda landtvärnsbataljonen. Här upplystes jag att Ensköld hade rest till ett bruk, som låg 6 mil från staden, och att en kapten Stålhammar var hans närmaste man i befälet. Vidare frågade jag efter öfverstelöjtnant Stjernstam, som förde befälet öfver Westmanlands regemente; äfven han var borta. Som Stålhammar var för aftonen på en bjudning hos landshöfdingen, fick jag en landtvärnist att gå till residenset, för att genom betjeningen upplysa Stålhammar, att en resande önskade få tala med honom. I afbidan på hans ankomst, satte jag mig ner att äta, afhörde oflicerarnes glam om händelserna i staden för dagen, om den enformiga garnisonstjenstgöringen m. m. Jag tänkte: den kommer snart att undergå förändring. Värdshusvärden syntes något väl mycket angelägen att få slut på aftonspisningen, af hvad orsak visade sig snart derpå, då ofticerarne aflägsnat sig. Han frågade mig nemligen, i hvad ärende jag reste? Med den likgiltigaste ton gaf jag till svar på hans besynnerliga fråga, att jag egentligen ej hade någon annan orsak till min resa än den, att på en liten tid afbryta det enformiga lifvet att ligga overksam vid armeen, genom att aflägga besök hos några slägtingar. Emedlertid tyckte min värd, att Stålhammar lät vänta på sig nog länge; ehuru jag inom mig delade hans åsigt, lät jag honom likväl förstå, att det rådde ingen brådska. Som ingen Stålhammar hördes af, beslöt jag slutligen att gå till landshöfdingens bostad, i förhoppning att möjligtvis kunna möta honom eller också genom förnyad beskickning påskynda hans ankomst. Under vägen träffar jag kaptenen vid grenadiererna Rangel, (adlad 4809 under namn af von Post). Under en postering hade jag året förut blifj l q Å j ; vit bekant med honom, hvarföre jag frågade R. hvar jag skulle säkert kunna träffa Ensköld, Han gaf mig samma svar som jag redan fått på värdshuset. Denna inledande fråga begagnade jag för att kom-!! OA —— — 300 det han tog sitt ridspö och sin hatt; m,ett lustigt upptåg, min sann, det ser ut som skulle vi hvra alla vindskamrar i hela qavarteret