Aftonbladet – 22 september 1849, sida 2

att du, efter en lång pröfning, skulle bli lycklig, och, vid Gud, jag vill bidraga med själ och hjerta att hans spådom må gå i verkställighet. Men hvar är Thiodolf? Helt visst vid detta märkvärdiga ställe, som han så ofta besöker. Kom, min Welda! Der, hvarest han förutsade vår skiljsmessa, skall han välsigna vår återförening. Welda följde nu sin älskare, icke utan föregående motsträfvighet, till Stennis. Solen hade just gått ned, då de, arm i arm, gingo öfver de af höstvinden skiftande gräsen. De sista solstrålarne föllo på de höga stenarne, som denna gång tycktes högre än vanligt, och redan på afstånd såg man Thiodolfs hvita klädnad. Gubben hade satt sig ned vid samma sten, der fordom -de unga ville svärja vid Odin; han tycktes sofva, ty han lutade hufvudet emot stenpelaren och en af hans armar tycktes omfatta densamma. Han sofver! sade Magnus sakta, när de kommit fram. Nej, han är död! utropade Welda, sedan hon med sin hvita hand vidrört den gamles hufvud. Och så var det äfven. Thiodolf hade andats ut, inom den heliga krets hvars prest han var. Stilla gråtande låg flickan länge på knä utmed den älskade döde, hvars kalla hand Magnus med rörelse höll i sina. Trösta dig, älskade! sade grefven ändtligen i det han upplyfte Welda med ömhet. Vi skola draga försorg om att förflytta den ärevördiges stoft, för att, enligt hans önskan efter några dagar nedsätta det under stenhällen. Åck, om han endast fått upplefva vår återförening! sade Welda gråtande. Han vet det, han visste det för länge sedan! sade Magnus, tröstande; huru hade han annars kunnat säga oss det? Han förböd oss då att svärja hvarann kärlek vid Odin, eme dan vi ej kände honom, som han sade. Välan, dyra Welda, vi vilja göra en annan ed, en lika helig ed som ej är syndig. Jag ville lofva dig kärlek i den lefvandes närvaro; det är för