Aftonbladet – 22 september 1849, sida 2

attare af den mångsidighet, det tankedjup och let moraliska värde, som vår onkelp. För det första tro vi, att författaren begått tt stort misstag, då han gaf en så betydlig utsträckning i tiden åt sin berättelse. Vi ;yckte förr i verlden, att den älskvärda förf. ill Teckningar ur Hvardagslifvet understundom satte vårt tålamod nog mycket på prof, när hon lät oss göra sina hjeltars och hjeltinnors bekantskap redan i barnkammaren, för att sedan följa dem ända till kullerstolarne, romanens traditionella gräns, och ändå ett stycke på andra sidan. Men Onkeln:släpper oss icke en sång så lätt. När han presenterar oss sin första hjeltinna är hon ett barn, och när vi säga henne farväl, har hennes sonson varit gift i fem år, och vi hafva i tio häften med författaren genomilat ett helt tidehvarf, en period af nära sextio år. Det är naturligt, att den händelsens och karakterens enhet, som vi fordra i en roman och som äfven tycks varit författarens intention, då han lagt den gamla historien, såsom vi skulle vara böjde att kalla den, likt en episod ini den nya och således vill, att den sednare händelsen skall betraktas såsom den hufvudsakliga; det är naturligt, säga vi, att den nödvändiga artistiska enheten icke kan vinna på ett dylikt förfararde. Vi veta knapt för hvilken af de tre generationerna vi rätt skola intressera oss; åtminstone blir det icke för den sista till den grad, som författaren åsyftat. Kanske skulle han hafva handlat vida klokare, om han gjort Catharina von Lätzow och partistridernas tidehvarf till hufvudsak i sin dikt, och blott i fragmenter, tablåer eller någonting likt så kallade dissolving views visat oss familjens sednare öden. Författaren skulle derigenom utan tvifvel bättre hafva lyckats fästa vårt intresse, som nu slites mellan två händelser, och sig sjelf skulle ban hafva besparat mycken svårighet i afseende på den slutliga behandlingen af Zelinas öde. Såsom den nu är, stannar dess effekt långt efter författarens intention, och den kommer nog mycket i form af bihang till den öfriga berättelsen. Hade åter författaren låtit läsaren stå qvar vid hufvudhändelsen och blott kasta några blickar in i framtiden, synes det oss som zigenarbarnets romantiska öde skulle hafva framstått i en mycket mera poetisk dager. Derpå skulle också den öfriga delen af berättelsen hafva vunnit. Karaktererna Georg och Sigrid, i sig sjelfva så väl tänkta och förträffligt utförda, äro i vårt tycke långt ifrån att ega den dramatiska konkretion och det rörliga lif, som erfordras för en romans hufvudpersoner. Men derom sednare. Oaktadt arbetets planläggning kunna vi således ej hindra oss att anse episoden för hufvudsaken, och vända oss derföre i första rummet till de karakterer den skildrar. Det är omkring 1756 års beklagansvärda händelser, som denna del af berättelsen rörer sig. Med säker hand och i välberäknade drag tecknar författaren partiernas ställning och intriger, och det är mot denna dystra och imposanta färggrund, som han låter sina personer röra sig. Främst af dem alla står Catharina von Lätzow; redan konceptionen af en sådan karakter anvisar Onkel Adam ett högt rum bland våra samtida romanförfattare. Med behag och sanning tecknar han äfven Adolf Fredrik, den milde,, älskvärde och svage konungen, med sin stolta, snillrika och högsinta gemål. I vårt tycke har författarens penna sällan varit lyckligare än då han låter oss blicka in i konungaparets hvardagslif eller följa dem på sina sommarresor i de svenska provinserna. Det kungliga hemlifvets älskvärda enkelhet kontrasterar ban särdeles lyckligt mot magnaternas prunkande lefnadssätt, och den borgerliga monarken med den stolta baronen på Sigurdsnäs. För öfrigt är äfven den sistnämnde karakteren tecknad med verkligt mästerskap, äfvensom hans sons, i all dess moraliska ömklighet.s Till denna rad af väl tänkta och väl tecknade personligheter sluter sig på ett värdigt sätt Fredrik Wernerhjelm och ziguenaren Ossman; förvecklingen är konstfullt anlagd, figurerna röra sig med en fullhet af dramatiskt lif, och läsarens intresse är spändt i högsta grad. Kommer så det misslyckade emancipationsförsöket å konungslighetens sida och den hemliga kommissionens blodsdomar, inför hvars tribunal författaren, med en talang, värdig E. Sue, låter oss darra för våra älsklingspersoners öde. Catharina blir frikänd, men för ett pris, som gör hennes återstående lif till ett långt martyrskap, och hennes trolofvade flyr från svenska folkets frihet till Amerikas urskogar: den ädle ziguenaren dör på sträckbänken, men hämnden kommer under formen af den hvita resen och träffar förrädaren på sjelfva segerdagen. Här är den poetiska rättvisans kraf uppfyldt och här är handlingens naturliga slutpunkt. Hvad som närmast följer, är jemförelsevis matt. Det kan ej intressera oss att följa en menniskas hela lefnadslopp från vaggan till ålderdomen, så, som författaren låter oss göra det med baron von Dernath numro två, som för öfrigt är en mycket hederlig karl, men utan all märkvärdighet. Hvad bans son angår, den tredje hjelten af detta namn, som föreliggande m———XXXAXÖEEEEEEEEEEEE— ———A —— 5 Vr att du, efter en lång pröfning, skulle bli lyck