Aftonbladet – 22 september 1849, sida 2

öfvad. Detta var skälet hvarför han önskade att den sista Druidens kropp skulle begrafvas utmed dens ben, som upprest stenrunden vid Stennis. Hösten hade emedlertid inträffat. Magnus som fått veta att Thiodolf ifrån dag till dag blef svagare hade skyndat till Pomona. Utan att blifva bemärkt af någon, gick han in i Thiodolfs rum. Den gamle var ej der, men Welda satt, utan att bli varse den inkommande, i djupa tankar i den gamles ländstol. Flickan höll i sin hand den kedja Magnus en gång gaf älskarinnan, och tycktes med uppmärksamhet betrakta medaljongen derpå. Hastigt tryckte hon densamma till sina läppar. Nu kunde Magnus ej längre afhålla sig ifrån att ila fram och kasta sig för hennes fötter. Welda ! utropade han, tryckande den förskräckta flickans händer till sitt hjerta. Welda, har du förlåtit mig? Älskar du mig verkeligen ännu? Flickan sprang upp; gömmande porträttet hastigt i sin barm, räckte hon rodnande handen åt Magnus att stiga upp. För Guds skull, herr Magnus, öfverila er icke! Ej ett ord mer, om vårt fordna förhål lande! Ack, om ni visste huru olycklig det gjorde mig! Jag vet det, Welda! utropade Magnus, tryckande flickans hand till sitt hjerta; men just emedan jag vet det, så hoppas jag att du förlåter mig, och att du skall ge mig tillfälle att godtgöra mitt fel. Blif min maka, Welda, min dyra, älskade, lyckliga makal Welda var skakad och öfverraskad. Länge vägrade hon, påminnande grefven den bittra smärta hon erfarit då han blef en annans make; men Magnus gaf så heliga försäkringar om sin kärlek; han bad, han besvor, han bönföll så enträget, att Welda, öfverväldigad af de djupt i sitt bjerta förvarade känslorna, sjönk i hans armar. Nul utropade grefven i förtjusning, nu skall intet skilja oss mer! Nu förstår jag din farbrors sista ord, den der aftonen då vistodo i stenkretsen vid Stennis. Han förkunnade dig