Aftonbladet – 22 september 1849, sida 2

arbete behandlar, så synes det klart, att författaren i honom velat framställa sitt ideal för en man af den nya tiden. Denne unge man, frisinnad, kraftig och lefnadsglad, med öppet sinne för allting men företrädesvis för det praktiska och nyttiga, denne kunnige och aktningsvärde yngling, som kan allting från och med att bryna saxar till och med att lägga tak, som John Bull skalle kalla på en gång en komplett gentleman och en devilish good fellow, bar blott ett enda fel: han handlar icke, eller författaren låter honom icke handla. Detta fel är stort nog för en romanbjelte. När vi derföre från de gripande situationerna och den fortilande handlingen i bokens första del hinna till den hederliga fid2ikommissarien på Sigurdsnäs, som icke gör något annat synbart godt än afstå sin tur i tjensten åt en fattig kamrat och gifta sig med en flicka som han tyckt om från barndomen, så stoppas intresset och vwi äro frestade att innan boken är slut bjuda sällskapet samt och synnerligt en rolig god natt. Ungefär samma anmärkning kan göras mot Sigrid, ett älskligt och fromt barnaväsende, en bild, vid hvilken ögat gerna dröjer en stund, men hvars sällskap i följd af handlingens stillastående, på längd blir tråkigt. Författaren försäkrar oss i eget namn, att detta blonda, lugna och fogliga väsende eger både hufvud och handlingskraft, för att icke tala om resignationens heroism, som vanligen är störst hos sådana qvinnor. Men detta är ej nog. Vi skulle hafva velat se denna flicka uppträda energiskt och räddande, på ett eller annat sätt, när familjens mörka genius under formen af en förbannelse skakade öfver den sina hemska vingar. Såsom författaren nu bebandlat sina personer — jag talar här uteslutande om bokens sista afdelning — äro de mera typer än karakterer. Vi veta mycket väl att denna behandling är modern, från Bulwer, som var den förste eiler ibland de förste att begagna den, till. Sue, som emellanåt ej försmår den. Det är på det hela ej underligt, att ett tidehvarf, hvars förnämsta intellektuella kraft ligger i analysen, applicerat den på karaktersmålningen; och det är också ojemförligt lättare för en författare att demonstrera själens anatomi på en figur i hvilande ställning, än på en gladiator, om liknelsen tillåtes oss, eller att visa oss bilderna, en efter annan, såsom i ett tittskåp, än att framställa dem alla på en gång inväfda i en dramatisk förveckling. Men om också den något uttänjda framställningen af Sigrids wväsende skulle låta försvara sig såsom till en viss grad nödvändig, för att mot henne konstrastera ziguenerbarnet Zelina, så är det en mängd personer, hvilka författaren infört, och som stå alldeles öfverflödiga för händelsen. Detta gäller om hela den småstadssociet, som författaren tycks hafva infört i sitt arbete endast för att visa oss huru kolossalt orättvis man kan vara mot småstäder. Det förekommer nemligen i hela den massa af menniskor, som deri mönstras, knappast en enda bild, som ej är vidrig eller karikerad. Kälkborgerligt högmod, lumpen egennytta, lömskt förtal och eländig afund öfver andras företräden i småsaker äro de vackra egenskaper, som författaren tilldelat dess s. k. högre societe, utan ett enda försonande drag. Och när han nedstiger till den anspråkslösare borgareklassen, roar han sig med att framställa dem i motsvarande grad vämjeliga och osmakliga, ehuru han är filantrop och borde på lif och död äfven konstnärligt försvara de ringare klasserna. Men författaren har häri följt det allmänna modet hos våra novellister, inför hvilkas tribunal hvarje småstad en gång blifvit stämplad till en håla för penningdryg dumhet, lumpet sqvaller och kälkborgerliga fasoner. Sanningen att säga, tycka wi alt vår Onkel är litet för god att följa detta mod, som i sig sjelf, om något, är-lumpet. Man skall vara en bra ytlig menniskobetraktare för att tro på, och bra litetförtrolig med verklig konst, för att finna behag i dylika skilderier. Men hos Onkeln tadla vi hans småstadskunskap allramest emedan det icke har i boken att göra. Det ingriper ej mer i hufvudhändelsen och hjeltens öden, än att det utvidgar hans verldserfarenhet — den måste:i det fallet icke bli för glad — och skaffar honom en kamrat, som han vid ett tillfälle kan tjena. En sådan litterär ekonomi skulle man kunna kalla att bränna kol för alt smida en spik. ! dre arbeten f rätt mycken humor, och det måste hafva förekommit honom sjelf så, då han satt sig ner för att skizzera en figur sådan som Josias Möllendorp, eller som mademoiselle Du Pjorry. Har det varit författarens intention att göra något roligt af dessa två fgurer, har den fullkomligt misslyckats. De äro återigen typer, utan individualitet, och, hvad som är allravärst, utförda, åtminstone den sistnämnda, med en viss bitterhet, som är humorns fullkomligaste motsättning. Det är en sorglig sak, när novellisten ej har en viss aktning för sina egna karakterer, utan nedlåter sig att drifva med dem, — för att begagna ett vulgärt uttryck, såsom bändelsen är med Onkeln, vis å vis den långa Josias och hela den kälkborgerliga småstadssocieteten; eller vill tukta ————Ä—n— LL —— ALAA 2 L Det veten IRRIL Oss, såsom vi i Onkelns älsent. denna hand är kall: iag svär dis nu min