Aftonbladet – 19 september 1849, sida 2

möte, jemte hela reformrörelsen, är ett oväsen, som det förståndiga folket bör öfvergilva, för att följa sin konungs anvisning. SKALL REFORMEN I SVERIGE KUNNA GENOMDRIFVAS UTAN REVOLUTION. Under denna titel innehöll Götbeborgs Handelstidning för den 14 dennes en artikel, son till största deien synes oss förträfflig och sann, men som likväl derjemte påkallar ett par smärre anmärkningar. Vi anse de tankar som der yttras nog vigtiga för att här meddela dem in extenso: I de flesta af de samhällen, som varit delade i politiska partier, har det visat sig, att de konservativa genom sin halsstarrighet och blindhet gifvit anledning till de r volutioner och borgerliga krig, som utbrustit. De hafva genom sitt ihärdiga och obevekliga motstånd mot tidsandans fordringar bringat saken till det yttersta och i stället för att småningom släppa efter bågsträngen, hafva de spännt den högre, ända tills den brustit. Vi hafva ur våra dagars historia färska exempel att framlägga till bestyrkande af detta påstående. Det lärer väl vara en allmänt erkänd sanning, att Julimorarkien i Frankrike föll icke så mycket genom demokraternas och republikanernas stämplingar, som genomrsin halsstarrighet och oefterrättlighet. Regeringen och det konservativa partiet fortforo till det yttersta i ett ihärdigt och konseqvent förakt för tidens krafs; de frammanade sjelfva genom sin envishet åskerna i stället för att afligsna dem gerom en smala eftergifvenhet. Och då åskoraa urladdat sig, då de sågo: icke allenast sitt system, utan äfven sjelfva thronen bortsopad af stormen, då, i stället att ödmjukt erkänna sin egen blindhet, sin: egen dårskap, öfverösa de sina segrande motståndare med de HBittraste: smädelser, och vältra på deras hufvud skulden: till all den blodsutgjutelse;. som inträffat: Samma förhållande företer sig i miniatyr i vårt kära fädernesland. Vi, som skrifva-i liberal anda, som yrka en reform i representationssättet, lämpad efter tidens fordringar, Vi: blitva dagligen af våra reaktionära motståndare: beskyllda för revolutionära tänkesätt, och:om. någonsin några konflikter utbrista, så äro: naturligtvis endast vi orsaken dertill. Så zesonnera de konservative, under det de sjelfva skrymtande och skenheligt två sina händer. Vi vilja se till med; hvad rätt de drifva dessa läror. Ingen kan bestrida, att för närvarande-majoriteten af: svenska folket, att alla tänkande och upplysta män, som äro oberoende af makten, kamarillan och. hofgunsten, önska en:reform, så vidtomfattande, så radikal som möjligt, en representation med den bredaste: demokratiska. bas, att de yrka lika politiska rättigheter åt hela folket,;. utan afseende på förI mögenhet,. rang eller: börd. ÖOrebromötet: har tydeligen konstaterat tillvaron af detta. parti, dess män förde nationens talan. Den liberala tidningspressen är sålunda ingenting annat, än. en organ för detta parti, dess synliga uttryck, och tidningsskrifvarne äro inga uppviglare, de: äro blott tolkar af den allmänna opinionen. De konservative, äfvensom de grån, kunne icke för sig sjelfva dölja detta förhållande. De veta mer än väl, att demokratien i. Sverige icke är ett löst munväder af några tidningsskrifvare; de veta, att den slagit djupa. rötter i sjelfva hjertat af: nationen. De hafva dessutom historiens intyg, som visar dem att ett för långt drifvet motstånd af några få privilegierade kaster mot en mäktig majoritet alltid beredt samhällenas förderf och varit en moder till de blodigaste fejder medborgare emellan. De veta detta; men de vilja icke erkänna det, ty ett sådant erkännande strider allt för mycket mot deras interesse. De illfänas att försvara sina ,rätligheler, i trots af förnuftet, som stämpler dessa rättigheter såsom fördo