Aftonbladet – 19 september 1849, sida 2

len sköna halsen, att de äkta perlorna föllo mkring mellan stenblocken, och kastade det tt Siegbrit. Tag! ropade hon, tag detta, och detta, och let der! och nu ryckte hon af sig tvenne dyrbara armband och kastade äfven dessa åt fröken. Hastigt, medan den förvånade Siegbrit än plockade upp de kringströdda perlorna och än såg storögd på grefvinnan, sprang den sednare upp på ringmuren åt sjösidan, i det hon med ena handen höll sjöhundshuden och sträckte den andra åt vattenytan. Solen var visserligen i nedgången och skymningen inträdde, men Siegbrit kunde se att Rovenas eljest så bleka kinder öfverdrogos af en hög rodnad och hennes ögon strålade af glädje. Nu började hon sin sång: den var än ljuflig, än vild och slutligen triumferande. Knappast hade hon sjungit en strof förr än en hel skara sjöhundar syntes på vattenytan. En af dem, som var nästan hvit, utmärkte sig i synnerhet. Hastigt simmade han till foten af klippan, höjde sig halft öfver vågorna och tycktes vilja klättra uppför muren. Nu vände Rovena sig till Siegbrit, som stod helt förlägen vid hennes sida. Siegbrit! sade hon till henne med en rörelse som denna ännu aldrig varsnat hos henne. Jag skiljes ifrån er, och går dit der jag kom ifrån, Säg min gemål det som ni nu går att se, säg honom äfven att jag förlåtit honom, för det han i mer än tvenne år hållit mig i sina band. Må han lefva lycklig och glömma mig. När Rovena sagt dessa sista orden, utbredde bon sjöhundshuden som hon höll i handen, kastade den som en kappa omkring sina axlar och med ett genljudande rop sprang hon utföre den ojemna muren midt i bränningarne: — Ett ögonblick derefter såg Siegbrit tvenne sjöhundar omgifna af en he! skara mörka hafsdjur simma långsamt utför fjorden och sluteligen försvinna 1 det fjerran hafvet. (Forts.)