Aftonbladet – 12 september 1849, sida 2

som omfatta dem, som ännu älska dem, så uppstår ingen enda nation med allvarligt yrkande att skynda till de förtrycktas undsättning. Det märk värdigaste är att de konstitutionella makterna, långt ifrån att ställa sig i någon antagonism till de despotiska, tvärtom öfvergått på deras sida. Frankrike skickar sina soldater till polisbetjenter åt påfven; det konstitutionella Spanien gör detsamma. Hvilka känslor al sympati vi engelsmän hysa, så äro vi likväl alla af den tankan, att sådana känslor icke böra förvandlas till handlingar, och att vi icke skola väpna oss för någon främmande sak, huru heliga dess anspråk än må vara på sympati och högaktning. Men följden häraf är, att militärstyrkan uteslutande står under de onda och retrograda intressenas inflytande, godtyckets, den råa maktens och förtryckets. Alla bättre sinnen försvärja begagnandet af ett sådant medel. Detta är anledningen hvarlöre allt som finnes ädelt, moraliskt och intellektuelt i samhället måste förena sig emot sjelfva systemet, emot sjelfva krigets yrke och grundsats, såvida icke våldets och reaktionens makt i de europeiska staterna samt dess inflytande i samhällena skola för alltid befästa sig och nedtrampa menskligheten. Anhängarne af stora krigsanstalter påstå, att de äro nödvändiga för två stora ändamål: till nationalförsvar emot främmande invasion, och till regeringens försvar emot uppror. De sednare händelserna i Europa hafva emedlertid temligen tydligt visat, och de kommande händelserna skola sannolikt ytterligare visa, huru föga det närvarande systemet af stående armeer erfordras äfven för dessa ändamål. I frågan om nationalförsvaret må vi blott betrakta de ungerska fälttågen. Ett litet folk, icke en tredjedel eller en fjerdedel så talrikt som sin fiende under det första fälttåget, utan någon regelbunden armå, utan förråder, officerare eller militäriska tillredelser af något slag, hade likväl den kraft att tillbakadrifva invasionen, att det hade varit en galenskap att uppreta detsamma utan understöd af en annan kolossal makt med en arme af 800,000 man. Hvem skulle t. ex. tänka på, att kunna göra ettinfall i Frankrike, om icke Frankrike först blefve så uttömdt och modfäldt genom ett fortsatt aftappande af biod och krafter, som händelsen var år 1814? Icke en enda af de länder, som hafva stående armåer, behöfver dem för sitt försvar, utom kanhända Preussen; och Preussen har ganska: klokt insett att det icke kan underhålla en för detta ändamål tillräcklig stående armå, samt derföre väpnat och exercerat hela sin befolkning, som på samma gång kan vara medborgare. Det andra stora skälet att hålla 400,000 menniskor under vapen finna vi nu framstäldt i flera af franska regeringens tidningar, nemligen bebofvet af en sådan armå för att hålla ned upproret. Hvar skulle vi nu hafva varit utan en armål! utropar hvarje förskräckt konservativ fransman. Svaret härpå är helt enkelt: att om icke Carl X först och Ludvig Filip sedan hade förtröstat på sina avmåer, så skulle de icke hafva styrt såsom de gjorde; de skulle hafva användt mycket mera kiokhet och omtänksamhet. Hvad var det som uppmuntrade Ludvig Filip i hans egennyttiga politik? Ingenting annat än medvetandet att ban hade en armå till sitt understöd. Detsamma förledde Guizot att taga på sig sina diktatoriska miner; och samma blinda förtrö-. stan till armån gjorde, att man lät 200,000 arbetare i Paris fortlefva under hungrens, demoralisationens och kommunismens inflytelse, för att sedan inom få timmar kunna öfverändakasta den mest lysande och afundade dynasti i Europa. — Hade Paris egt verkliga municipalinrättningar, hade dess förmögnare klasser haft vana och förmåga att känna hvad som passerade i de lägre klassernas leder, att underrätta sig om deras tänkesätt och behof, samt örja något för de sednare, så skulle en revoIution, sådan som den af år 1848, aldrig egt rum. Den som icke är rent förblindad borde kunna se hvad som ligger framför ögonen: långt ifrån att armeerna utgjort preservativer emot uppror, är det att märka, att alla de stora folkuppresningarna af 1848 utbrutit just i de hufvudstäder, som hafva de största stående armåeerna, och att dessa armeåer öfverallt blifvit slagna. — En annan sak är lika vigtig att minnas, nemligen alt enda orsaken hvarföre folken icke fortfarande bibehållit den seger de hade vunnit var, att de icke visste att rätt begagna sig deraf. Och hurudan är nu utsigten? I Jalla länder ser det missnöjda och revolutionära partiet, att armen för ögonblicket är mästare af folkens öden. Den stora massan af armån består af de fattigaste, de lataste, de okunnigaste och de största äfventyrarne bland Ibefolkningen. (Man erinre sig att den engeliska författaren talar om en stående armå; icke en folkbeväpning, och att den stående armån i England är värfvad.) Ingen är mera benägen att följa ingifvelsen af alla lystnader, än en väpnad skara, som ser sig vara i besittning af den fysiska ofvermakten. Det är egentligen den råa fruktan för krigslagarna, som aflhåller en sådan trupp ifrån alltför starka och vådliga utbrott af dessa begärelser. Att bygga den allmänna fredens bibehållande på en armå, är detsamma som att bygga ett trähus på en ännu glödande askhög. Vi hafva hört, att personer sökt göra sig lustiga på fredssällskapets bekostnad och nedvita dace hamrmZAdandan 4:11 Att manen An Cam