Aftonbladet – 12 september 1849, sida 2

ade just slutit den sköna ynglingen i sina ar nar och tryckte en glödande kyss på han? ind. Nu kunde jag ej längre styra mig, jag attade min lans som stod lutad emot en klippa, ;ch, gerna hade jag slungat vapnet i den olyckige lycksaliges bröst. — Hade han väl kunnat veklagas? — Gerna skulle jag hafva varit i ans ställe. — Min oförsigtighet hade emellerlid åstadkommit buller. Som en hop skrämda rådjur skyndade skaran till ofvannämnda klädhögar, hvar och en tycktes i hast påkläda sig, och inom få minuter sprungo allesammans i samma ögonblick i vattnet. Jag skyndade efter som en ursinnig och, hvad såg jag! En mängd sjöhundar simma lugnt till ingången af hålan och försvinna der för mina blickar. Under djup sorg, hvarföre skulle jag förtiga det? under tårar genomvakade jag natten på klippan. Jag ville återse den älskade ännu en sång; men förgäfves, hon återvände ej mer. Huru många nätter,, fortfor grefven under ljup rörelse, har jag icke sedan vakat vid insången till hålan! Endast under den första ullmånsnatten återsåg jag den förtrollande varelsen, som håller mig fången i sina fjettrar, atan att jag hvarken kan lefva eller dö, och som gör mig till den lyckligaste och olycklisaste menniska. Ofta var jag så nära den unlerbara flickan, att jag kunnat taga fatt henne, men förgäfves. Hastigt begaf hon sig till stranlen, påklädde sin trollskrud och ilade i sjön. Likväl känner jag att jag måste ega henne eller förgås. Obetänksamme yngling! utropade härvid Druiden. Kalla mig obetänksam, dåraktig, förolämps mig huru som helst, men hjelp mig! ropade Magnus under den häftigaste passion. Aldrig! svarade Druiden. Ni är icke edra sinnen mäktig, ni vet ej hvad ni begär. Jag begär att ega denna qvinna eller att