Aftonbladet – 12 september 1849, sida 2

mig i säkerhet om jag var vaken eller drömde; ty inom några minuter var hela skaran sjöhundar förbytta till menniskor. Jag var som förstenad, såg med oafvända blickar på dem, och med en ansträngning som gjorde ondt i ögonen, och trodde allt vara en synvilla; men ju längre jag såg, ju vissare blef jag att hafva sett rätt. Nu beslöt jag att oförmärkt nalkas, med yttersta försigtighet kröp jag ifrån stenblock till stenblock och befann mig snart föga mer än femtio steg ifrån det besynnerliga sällskapet. Jag kunde icke bedraga mig längre, månen sken så klart att man tydligt kunde skönja hvarje föremål. Huru förvånad var jag att här se ett sällskap af de skönaste unga fruntimmer och ynglingar. De vandrade af och an på stranden och samtalade på ett välljudande språk, som jag likväl icke förstod. Jag mönstrade allesamman, och alla voro välbildade, de flesta sköna; men, en lyste öfver alla de andra, hon tycktes vara deras drottning. Befria mig ifrån beskrifningen af hennes många behag, nog af, jag har aldrig sett något dylikt. Hennes långa mörka lockar omfladdrade som en slöja den smärta gestalten, hvars herrliga lemmar endast voro skylda af en lätt blågrön klädnad. Jag såg, att en skön yngling som skuggan följde den hulda i spåren, att hon talade till honom obekanta men så ljufva ord, som knappast ett menskligt öra än hört, och att hon ändtligen smög sin välformade elfenbenshvita arm omkring hans hals. En djup smärta bemäktigade sig mitt hjerta jag ville se bort och mitt öga irrade omkring stranden; der såg jag på föga afstånd mörka föremål, liksom kläder lagda i ordning efter hvarann. Min nyfikenhet retades väl härigenom, men snart tänkte jag ej mera derpå, mit! öga återvände till sällskapet och uppsökte ånyc den förtjusande. Hon var nu icke mer är tjugo steg ifrån mig, men hvad såg jag! Hor