Aftonbladet – 12 september 1849, sida 2

— I följd af den stora och tilltagande uppmärksamhet,som de s. k. fredskongresserna tillvinna sig, i anseende till det för menskligheten stora mål för hvilket de arbeta, äfvensom i följd af de utmärkte mäns namn, hvilka rikta sina bemödanden åt detta syftemål, har Aftonbladet ansett det vara af stort intresse äfven för den svenske läsaren att intaga en någorlunda utförlig berättelse om den sednaste stora sammankomsten i Paris. Vi kunna med anledning häraf icke underlåta att på samma gång och såsom en ledande artikel meddela några al denna sammankomst föranledda reflexioner i ett engelskt blad, som, enligt vår åsigt, på det mest träffande sätt angifver den rätta utgångspunkten för detta ämnes betraktande: Om en viss fraktion af pressen och andra poItici af den gamla skolan, blifvit förbluffade öfver den sednaste fredskongressens möte, om de ansett dess bemödaaden illa afpassade för tiden och utan utsigt till understöd af det praktiska förståndet eller några solida skäl, så måste de vid detta laget hafva funnit sin förvillelse. Flere af de utmärkte talarne på kongressen ådagalade på det fullkomligaste både fredens fördelar och görlighet. Men kanhända fanns en omständighet, som nödgade dem att lägga band på sin värma och vältalighet, nemligen nödvändigheten att undvika fältet för dagens politik. Om de hade velat inträda på detta fält, så skulle de haft ett vida starkare tag emot krigets missbruk och orimligheter, eller, hvad som är detsamma, emot den väpnade politiken och diplomatien, än de nu kunde begagna. Det borde icke förgätas, att om någon ursäkt skall kunna eller någonsm har kunnat åberopas till försvar för krig, så kan denna endast ligga i att betrakta dem såsom en fortsättning af det fordna chevaleriet, hvilket förpligtade den starkare att bispringa den svagare, samt de ädle och högsinnade att framträda till de förtrycktas värn. Dessa åsigtor äro likväl icke den närvarande periodens. Icke någon enda af Europas väpnade nationer tror eller påstår, att den kolossala styrka, som de skattdragande folken måste underhålla, är till för att användas till de svagas understöd eller de förtrycktas bistånd. Menniskokärleken och moralen hafva biifvit till det yttersta bortrensade ifrån politiken. Man ser också, att medan Europas despoter sälla sina armåer tillsammans för att trampa ut den sista gnistan al frihet och sjelfständighet från sådana folkstammar, FT rer Rn