Aftonbladet – 12 september 1849, sida 2

system af ensidighet, som Posttidningen följde i behandlingen af detta ämne, reducera till sina behöriga proportioner den air af öfvermod och sjelfbelåtenhet, som man så ofta förmärkte i dessa referater och som stundom kunde komma en att tro, det Posttidningens byrå genom elektriska telegrafer kommunicerade med sjelfva furst Paskiewitsch och de österrikiska generalerna. Att slå P. T. på fingrarne för hvarje mindre fel vore deremot ett alltför otacksamt och för alimänheten föga uppbyggande skolmästeri å vår sida. Men då Posttidningen i följd häraf ännu vill stå på sig mer än den bör hafva lof till och stoltsera med den minen, som om våra föregående anmärkpingar skulle bestått endast i ord och icke i sak, så tillåta vi oss ännu en gång fråga, om det icke t. ex. är sak nog att hela Görgeys fälttåg från bataljen vid Waitzen är förbigånget ? Poasttidningen anser detta för en småsak och förundrar sig öfver att vi flera gånger vidrört detta faktum; men detta sätt att försvara sig är ju ett bevis mera, att P. T. ännu i denna stund anser sig böra göra rebellernav så liten rättvisa; att den anser ett helt fälttåg, blott derföre att det sk-dde under ledningen af en Ungersk insurgentehef, vara en bagatell, som ej förtjenar omnämnas. Ungefär samma partiskhet har genomgått alla hennes referater. Den skefva framställningen af fälttågen är dock en småsak, jemförligtvis med P. T:s framställning af hela den ungerska revolutionens inre beskaffenhet, anledningarne dertill, kroatiska upprorets utbrott samt wienerhofvets hela skamliga taktik. Det är öfver Posttidningens redogörelse för dessa märkliga verldshändelser vi hufvudsakligen torde komma att företaga en granskning, som kan vara af intresse, dels i anseende till Pp. T:s ställning såsom landets officiella blad, dels i anseende till den färg af lugn historikus, som dess red. sökt gifva sig sjelf, medan den icke aktat för rof att tillägga andra tidningar en mera ensidig karakter. Om detta sednare är ett spel eller härrör af en förvillad föreställning, så bör det i båda fallen rättas. Vi anmärke slutligen vid P. T:s sednaste artikel blott några små finter, som icke hjelpa långt till vägs. I synnerhet är det frappant att P. T. såsom bevis för sm uppgift att vi skulle hafva velat vilseföra våra läsare, upptager åtskilliga notiser, som i ÅA. B. intagits med uttryckligt tillägg att de syntes öfverdrifna, att de erfordrade bekräftelse, — med få ord, att A. B:s referent satt deras riktighet i tvifvel. Vi skola vid tillfälle återkomma till detta kostliga opus, hvars starka sida egentligen är att slå omkring sig med några efter behof hopplockade sammanflickade och bearbetade utdrag ur län. gre uppsatser och korrespondenser, som af A B. meddelats. Detta sätt att gå tillväga, gifver P. T. samma fördel vid läsningen och citerin. gen af A. B., som en viss bekant notabilitet vid bruket af bibeln. :