Aftonbladet – 12 september 1849, sida 2

åtskridande pacifikation i likhet med hvad V. Hugo hade uttalat. I domstolarne hade man funnit medel att försona individer af samma nation; i nationalförsamlingarne att försona provinserna; nu fattades sålunda blott det sista ledet: försoning mellan folken, mellan nationerna. Derefter talade amerikanaren Walker och tysken Bodenstedt, samt en olycklig försvarare för kriget, Bellecocq, om hvilken det anmärktes, att hans föredrag, det enda som hölls för kriget, var det bästa försvaret för freden. Efter några kortare tal af engelsmännen Hindley och Mvyall och af en f. d. slaf Williams Brown, hvilken bekämpade slafveriet såsom gifvande näring åt kriget, antogs 8 3 enhälligt. Efter ett kort uppehåll fortsattes diskussionen om 8 4: Kongressen ogillar lån och skatter, som äro bestämda att underhålla äregirighetsoch eröfringskrig. Cobden: Jag har den äran föreslå kongressen att fördömma hvarje lån, som göres för att underhålla äregirighetsoch eröfringskrig. Jag yrkar att man skall realisera freden genom aw afskära krigets sena, genom att appellera till deras samveten, som hafva pengar att låna ut. Härvid tänker jag icke på bankirerna, hvilka i allmänhet betraktas såsom utlånare, men hvilka endast stå i mellanhand. Lånen åvägabringas i verkligheten genom åkerbrukarnes och de små kapitalisternas sammansparade summor: det är dessa, till hvilka jag vänder mig och af hvilka jag begär, att de skola vägra sin medverkan till ett barbariskt system, som ödelägger deras handel och industri, och utgjuter deras barns blod. Vi vilje göra mera, vi vilje blotta de regeringars tillstånd, som upptaga sådana lån, vi vilje visa deras resurser. Och måhända kunna vi beveka nationerna att icke mer med så mycken ifver jaga efter den stora lyckan, att låna ut sina pengar för att läta sig förtryckas. Kriget föres icke mer med båge och pil, utan med artilleri; hvarje kanonskott kostar 42 å 135 francs; jag ville gifva mycket till, om det kostade tio gånger så mycket. Regeringarne, som vilja föra krig, äro nödsakade till att upptaga lån, och dessa pengar, hvilka dragas ifrån industrien, få en användning, hvarvid menniskoslägtet suckar. Ty tron blott icke, mina herrar, att kriget i våra dagar förmildras genom kristliga principer: så är icke fallet. Jag har beviset i mina händer uti följande proklamation, undertecknad af Haynau och daterad Pesth den 29 Juli; det heter der: Hvarje individ, af hvad kön och ålder det vara må, som på något sätt, genom ord eller tecken, vågar understödja insurgenternas sak, straffas med döden. Detta gäller invånarpe i Pesth. Jag skall nu visa, huru samma general några veckor sednare talade till invånarne vid Theiss. — Hr president! Jag skall icke tala om dagens politik, utan endast om djefvulens politik. Talaren uppläser en proklamation af general Haynau, som hotar att straffa hela byar, så snart något ondt blifvit begånget mot hans trupper, utan att upphofsmännen kunna upptäckas. Byn, heter det, skall blifva uppbränd och jemnad med marken, till en varnagel för det öfriga landet. Talaren fortsatte derefter: Edra hår resa sig af harm, ett sådant språk för oss tillbaka till barbariets tider. Hvad mig angår, så ser jag ingen skilnad mellan Attila och Haynau. Låt oss vända oss till dem, hvilka genom lån betala dessa afskyvärdheter, beväpna de armar, som mörda qvinnorna och de orklösa, tända de facklor, som bränna byar; låtom oss säga dem, att tyngden af dessa förbrytelser mot humaniteten faller tillbaka på deras själ. Man har sagt mig, att det skulle vara förgäfves att vända sig till folkets känslor, då ingen, som har kapitaler liggande i sina kistor, någonsin skall försumma tillfället att förtjena 7 å 8 procent. Men det skulle icke vara svårt att visa, det deras penningar inbringa större fördelar på sädesmarknaden än på valplatsen, och att de med större säkerhet skulle kunna användas på industriella företag än insättas hos hr Haynau komp. Denna sak skall ofta komma under diskussion. Nationernas kongress skall vandra omkring hela jorden. Fransmän, som med så mycken välvilja bafven mottagit edra engelska gäster, jag tackar eder i deras namn. J, som så högt hafven värderat Amerikanarnes ifver, hvilka hafva rest från så aflägsna ställen för att förena sina sträfvanden med våra, J hafven gifvit denna kongress en stor moralisk makt, som skall främja vår heliga sak. Vivilje utbreda den upphöjda id, som förenar oss, till dess att den kan förena alla jordens folkslag under en fana. Efter Cobden talade Feiine till fördel för försvarskrig. Girardin besvarade hans tal och sökte visa, dels att förberedelserna till att beständigt kunna föra ett försvarskrig just skulle vara det nuvarande systemet, dels att krigen i sednare tider erfordra kredit, och att man således kunde göra dem omöjliga genom att afskära denna för regeringarne. Derefter höllos ännu några få föredrag, hvarefter diskussionen slutades. Den ifrågavarande 3 4 antogs enhälligt. En kommitte bildades derefter för Paris, hvilken skulle korrespon -: dera med kommitteerna i England, Nordamerika och Belgien, samt med öfriga kommitteer, som eljest kunde bilda sig. Förhandlingarne slutade med ett afskedstal af Victor Hugo, hvilket mottogs med stormande bifallsrop. Den 24 Aug., samma dag som förhandlingarne slutades, var Bartholomeidagen. Det var natten till denna dag eller den s.k. Bartholomeinatten, som mordet skedde mot protestanterna år 1572. En talare, abb Deguerry, hade under sitt tal blifvit af en obekant person påmind om denna omständighet I(Jemför Aftonbladet N:o 205 under rubriken Frankrike). Victor Hugo tog tillfället i akt, för att med vältaliga ord uttala motsatsen IL KL 32 WViatar UHuägna And snknA