Aftonbladet – 8 september 1849, sida 2

kall förstå vårt språk, ja — må sancet Dunstan örlåta mig min synd, jag skall icke förskjuta venne om hon än vore dotter till någon af de redniska furstarne, blott ej denna flicka, jag fskyr henne, och tillåter aldrig att hon sätter ig ned på Orkadernes herrskarestol och njuer min ära. Ackl den tankan tränger redan som ett tveeggadt svärd i mitt bjerta; förr skall ag kasta mig för konungens af Danmark vår öfverherres fötter och anropa honom om hans domareord mellan mig och dig, hellre vill jag se ett främmande banår svaja utmed vårt ifrån denna borgs torn, helire se danska krigares harnesk glänsa i denna sal. Vid Gud! — slöt srefvinnan — om det ännu vore som fordom, så lät jag störta den flickan som tjusat dig ifrån klippan vid Fulah i hafvet, och kasta hennes äregirige fader i det djupaste fängelse vid Kirkwall. Visserligen ha förfädernas ädla vanor måst ge vika för eländiga former, men må de som skratta åt qvinnoslöjan, akta sig för det som finns under denl När grefvinnan slutat detta hotande tal, gaf hon tecken åt sin son att aflägsna sig, och bestört lemnad2 denne rummet. Ännu samma dag hade borggrefvinnan ett nytt samtal med sin son. Modrens tal var lugnare, ehuru icke mindre fast beslutsamt; hon förklarade för honom, att hon hellre skulle se sin slägt dö ut,än tillåta att Magnus gifte sig med dottren till en vasall, och bad honom enträget att genast företaga en resa till Norrland, Sverige, Skottland eller England, för att der söka sig en brud af lika börd eller åtminstone förströ sig, för att, som grefvinnan uttryckte sig, slå den förnedrande lidelsen ur sinnet. Magnus var ifrån sin spädaste barndom -van vid en obrottslig lydnad för en mor, som till och med höll sin man i bojor för sin vilja, och han samtyckte således till resan. Fröken Siegbrit var mycket förfärad när hon fick veta de: jrattade beslutet, det korsade för mycket hennes planer att hon skulle kunna förlika sig dermed. I Hon önskade derföre tusende gånger att hon aldrig omnämt ryktet om unge grefvens kär