Aftonbladet – 8 september 1849, sida 2

RKSSKOEEESEAREEESEEERS AA EE sk, och hon hade gerna velat se ofvannämde esa tillintetgjord, men så ofta hon än företällde grefvinnan alla faror dervid, så ofta on än försäkrade att ynglingens kärlek till en indererdnad varelse endast kunde anses som n lätt öfvergående nyck, som skulle försvinna f sig sjelf, att grefven väl kunde finna en genål på nära håll som svarade emot alla anpråk på jemlikhet ; så kunde detta likväl ej öra minsta inverkan på grefvinnans oböjliga inne. Det brusande hafvet,, svarade modren lå alltid, är pålångt när ej så farligt för ynglinsen som det stilla overksamma lifvet på Hoy. tt äktenskap skulle för framtiden säkrast göra lut på infall af detta slag och ingen passande gemål vore i närheten att finnas för Magnus. Jag har noga öfvertänkt hvarje omständighet i detta fall, och icke funnit någon som jag ej af giltiga skäl skulle sätta mig emotn, tillade grefvinnan afgörande. Då resans tillrustningar försiggingo med sådan fart, att redan tredje dagen derefter ett segelfärdigt skepp låg för ankar vid Kirkwall, så var det knappast möjligt för jarlen att återse sin älskade. För att kunna verkställa detta återstod honom blott att uppsöka henne i fadershuset. Lyckan gynnade honom och han fann Welda ensam. Ehuru flickan fått underrättelse om hans resa, fann han henne icke dessmindre lugn. HEennes farbror, sade hon, hade redan gjort henne förtrolig med den tanken att hon vore bestämd att lida smärtan af en lång skiljsmessa och en hopplös kärlek; likväl gaf hon ynglingen den försäkran, att ialla skiften blifva honom trogen, till och med om farbrodrens spådom i anseende till grefvens vankelmod skulle slå in, tillade hon leend under tårar. Magnus tog både himmel och jord till vittne, att framtiden skulle komma Thiodolfs spådom på skam. Han försäkrade att han endsst af lydnad för sin mor företog resan, men att hvarken frånvaro e!ler tid sk ulle förmå göra honom vankelmodig. PVisserligenp, tillade han, inser jag att det är omöjligt tta göra dig till min gemål så länge min mor lefver,; likväl, tillade han, hoppas jag den tid