Aftonbladet – 8 september 1849, sida 2

lens delade styrka. LITTERATUR. pEssai sur la Meåtaphysique du Cealcul Integral. Par C. A. Agardh, Evåque de Carlstad des Ordr. Roy.; M. de FAcad. d. Sc. de la classe dhistoire naturelle — tudes de loisir — (Haec studia senectutem oblectant, adversis rebus perfugium ac solatium pracbent. Cicero pro Archia) — Stockholm 1849. Chez P. A. Norstedt Fils — (32 sidor 8:0, jemte en planch). Ehuru författeren har åt denna skrift gifvit samma namn af försök), som åt sin nästföregående (Essai sur la Metaphysique du Calcul Differentiel Sthlm 1848 — 46 s. 8:0), och ehuru begce likasom deras föregångare (Nolice sur une måhode eltmentaire de resoudre les Equations Numeriques dun degrå quelconque, par la sommation des series Carlstad 1847 — 46 s. 8:0) i sjelfva verket icke äro annat än korta utkast, har den vetenskapliga verlden likväl i dessa tre små skrifter nu erhållit sjelfva grunddragen till det nya system, som förf. uttänkt för analysens förklaring och tillämpning. De bilda tillsammans ett helt, hvars samtliga afdelningar äro förenade genom en oafbruten logisk kedja af slutföljder, utvecklande sig från två högst enkla grundtankar, neml.: 1) att alla möjliga storhetsförhållanden befinnas någonslädes emellan U och den positiva oändligheten, eller emellan O och den negativa oändligheten, samt 2) att de, för det i hvarje problem förultsatta särskilda fall, kunna lätt uppsökas inom denna gränslösa rymd, med biträde af differensräkning. Differensräkningen, en metod af yngre dato och ojemnförligt mindre bearbetad och använd, än differsntialräkningen och integralräkningen, innefattar, enligt biskop Agardhs i dessa skrifter framlagda deduktioner, den enda tillfredsställande förklaringsgrunden till dem begge, och äfven till eqvationsteorien, för så vidt-denna skall utgöra en sammanhängande vetenskap, och icke blott vara en receptsamling af mer eller mindre enslaka analytiska hjelpmedel. Ville man gifva ett särskildt namn åt den hela analysen omfattande vetenskapliga disciplin, som biskop Agardh nu grundlagt, så skulle man måkända knappast kunna välja något sakenligare, än om man kallade den Konstruktif Anciys; emedan hvarje genom en eqvation uttryekt analytiskt problem kan enligt detta nya sätt utvecklas i en serie, hvars termer vidare kunna nyttjas som ordinater till bildande af cn linea, egen för den gilna eqvationen, och i sjelfva sin form lemnande ett slags karta deröfver, som tillåter att med en enda blick öfverskåda alla ae qvantitetsförhållanden, hvilka den serien och lineen alstrande eqvationen innebär. Detta låter som en saga eller ett charlataneri; men hvar och en, som gör sig mödan att taga omedelbar kännedom af den Agardhska teorien och dess tillämpning, skall snart öfvertygas att det är bokstafligen sannt; och efter denna bekantskap kan man omöjligen undgå att öfverraskas både af det snillrika och skarpsynta i författarens upptäckter, och af den oväntade klarhet de sprida kring några bland vetenskapens hittilis mest dunkla och outredda föremål. Mödan abdt vinna denna bekantskap är icke heller stor, och förutsätter ingen annan Törkunskap än kännedom af den vanliga elementar-algebran, läran om kroklinierna och om serier, jomte några bland den allmänna eqvationsteoriens vanligaste handgrepp; denna sistnämnda kunskap är till och med icke oundgänglig, om den än, genom tillfället till jemnförelses, påskyndar insigten i det deraf i sjelfva verket alldeles oberoende Agardhska analyseringssättet, som helt och hållet står på sin egna och sjelfständiga grund. Äfven uppfattandet af den skrift, som här för tillfället anmiles, fordrar inga utomordentliga förberedelser. Den teori för Integralkalkylen, — yttrer förf. sjelf härom — som vi ärna framställa i det följande, är helt och hållet elementär. Den fordrar inga andra kunskaper i den högre matematiken, än att vara förtrogen med differensräkningen (e caleul aux diffrences finies). Förf. har icke forbisett det äfventyrliga af ett så genomgripande reformatoriskt företag